Per Henrik Rosenström

Järtas hus

2011-12-09T00:34:00.000-08:00

Den gamla trästaden brukar vi kalla den del av innerstaden, som begränsas av Ringgatorna i norr, söder, öster och väster. Utanför dessa fanns öppna marker med enstaka hus och gårdar. Den nya trästaden var en del av staden, som under 1800-talets senare del växte fram på markerna öster om Östra Ringgatan.

FORTSÄTTNIN FÖLJER

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

De gamla trähusen ger Alingsås dess profil

2011-09-28T00:04:00.000-07:00

Våra funderingar kring möjligheterna "att bygga och bevara" - en stadsförnyelse, som ersätter det förbrukade utan att våldsföra sig på det väsentliga och värdefulla i en stadsmiljös egenart, är ofta laddade med något diffusa uppfattningar om "teknisk nödvändighet" och "ofrånkomliga utvecklingstendenser" och liknande. Vi tycks tro att utvecklingen är som ett mekaniskt sorgespel, ödesbestämt och omöjligt att påverka genom vår egen vilja. Vi vet också att det inte förhåller sig så. Ingenting kommer till utan att vi planerar och bygger och ingenting rivs utan att vi beslutar det Vi måste faktiskt rensa ut alla vidskepliga föreställningar om en teknisk ödesbestämdhet och klart inse att det är vi själva som bär ansvaret och h e l a ansvaret för hur de tekniska resurserna skall utnyttjas och hur våra samhällen och städer byggs.

Den rätt livliga stadsplaneringsdebatt som prälat 60- och 70-talen kan knappast undgått någon. Starka ekonomiska och politiska krafter har ställts emot mindre gruppers intressen att bevara och förbättra gamla stadspartier och genuina miljöer t ex Landnala i Göteborg. Mot teknik och ekonomi har ställts mänskliga behov som inte kan mätas i kronor, hästkrafter och sekunder, t ex kultur, tradition, skönhet, romantik, natur, stillhet.

Att fönya en stad - att renovera och ersätta gammalt med nytt - är alltid en mycket komplicerad och även smärtsam process där det gäller att hålla på de kvalitativa värdena, allt det som kanske inte ger utdelning i pengar men som ger utdelning i människors hjärtan. Förnyelsen och förändringen får inte vara för våldsam - ju våldsammare den är desto starkare känner vi behovet av kontinuitet. Vi vill inte vara utan gamla gatubilder, utsikter och silhuetter som blivit så självklara för oss och som utgör en viktig del i vår tillvaro.

Om man vill att staden ska behålla sin karaktär och sin identitet och om man vill att förnyelsen ska vara utan våldsamheter då måste vi också lära oss att stiga ur bilen. Den är ju för övrigt en teknisk ofullgången produkt, den luktar illa, den bullrar och för oväsen och den smutsar ner och är livsfarlig på många sätt.

Det kan inträffa att samma person som på morgonen funderar att få köra sin bil ända fram till arbetsplatsen eller affären i innerstaden på eftermiddagen kan bli upprörd och förbittrad över att ett hus, en välkänd silhuett, skall rivas för att ge plats åt en bilparkering. En bilfri innerstad i svenska städer - det vore någo att arbeta för! I Amerika med sin stora biltäthet han man på sina håll i de nya saneringsplanerna bestämt sig för att alla privatbilar skall försvinna från innerstadens markplan och att innerstaden skall ges en renässans som bostadsmiljö. Under slagordet "downtown is for people" vill man återerövra de centrala delarna i staden som livsmiljöer.
Även i svenska städer och särskilt innestadsdelarna måste vi avstå från användandet av våra privata bilar. Det måste bli naturligt för oss att röra oss i en annan rytm, frotteras direkt med våra medmänniskor utan mellanlägg av plast och plåt.

Det är få svenska städer som idag kan visa så mycket av gammal träarkitektur som Alingsås - den låga, trivsamma är vår stads karaktär, den mänskliga skalan skänker trygghet och lugn. När man varit ute och rest - och det tycks de flesta svenskar göra idag - blir hemkomsten en ny upplevelse och den leder till en ny inställning till staden. Man frågar sig kanske när man sett både gammalt och nytt utomlands om det verkligen här hemma läggs ner allsidig och kärleksfull omtanke på våra städer, om de verkligen sköts på ett riktigt människovärdigt sätt. I många städer utomlands får man veta att det är förbjudet att bryta sig ur skalan vid nybygge i innerstaden. I somliga länder får fastighetsägarna rentav bidrag till ombyggnader på villkor att de sköter sitt arbete så att stadsbilden berikas eller åtminstone inte fördärvas. Att det finns rysliga och barbariska exempel på vanvård av städer i nästan alla länder vet vi också. Det ger oss ännu bättre argument för ett kvalitetstänkande i vårt stadsbyggande.

Alingsås har härjats av två stora bränder, den första 1749 och den andra 1779. Den första branden förstörde östra delarna av staden, det gamla rådhuset i nordöstra hörnet av Stora torget brann då ner. Den andra branden rasade över de södra och västra delarna då bland annat de alströmerska verkstäderna förstördes. Det bör rimligtvis inte finnas kvar så mycket av den gamla 1700-talsbebyggelsen efter dessa två bränder. Men givitvis byggdes det en del under 1700-talets slut men de enda byggnader som finns kvar i oförändrat skick är rådhuset och museet. Flera andra hus är tillkomna under 1700-talets slut men har byggts om och präglas helt av 1800-talets stil och smak. De Hedénska gårdarna utefter Stora torgets östra sida har prägel av 1800-talsherrgård och bidrar till torgets magnifika inramning. Likaså den Nattsénska gården, den gamla garverigården från 1700-talet invid Lillån, byggdes om under 1800-talets slut och framstår idag som ett våra vackraste trähus.

Bakom tillkomsten av de förnämare trähusen ligger målmedvetet konstnärligt skapande. De enklare gårdarna följde mönstret från de större, men det skedde med särskild anpassning och omformnng för varje hus. Brädfodringen och fönsterfodren och andra snickerier bestod inte av slentriansmässigt påspikade bräder utan var en del av själva arkitekturen.

Bortsett från dessa snickeridetaljer hade man stora krav på symmetri, regelbundenhet, jämvikt och klarhet i byggnadens utformning och till de kraven kom vissa regler för proportionerna. Omsorgen om de nybyggda husen var stor och intresset för gamla kanske förfallna byggnader var inte mindre. Man hade ett stort intresse för att hela staden skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick till exempel inte ligga obebyggda - man strävade att skapa ett slutet gaturum. De tomter som var anlagda till trädgårdar fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning att där växte fruktträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela staden skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - utan varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Ingen skall av det som här framförts, tro att det är bevarandet av den gamla träbebyggelsen i och för sig som skall vara vårt mål i Alingsås utan de spänningar och harmonier man kan utvinna ur mötet mellan gammalt och nytt - att arkitektoniskt uttrycka det skall vara vår uppgift och vårt mål.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 721025

Kopparslagargården

2011-09-20T04:31:00.000-07:00

Det var först på 1750-talet, som kvarteret öster om nuvarande Nygatan började bebyggas. Efter den stora branden 1749 byggdes staden ut med fem nya kvarter österut. Ett av dessa var Hjorten där kopparslagaregården ligger. Namnet har gården nu fått efter alla kopparslagare, som under nära hundra år har haft verkstad här.

Petter Lengberg var timmerman och en i raden av fem mästare, som var verksamma i staden år 1800. Han står som ägare till gården år 1808. Den förste i raden kopparslagare, som höll verkstad här, var M J Grömbom 1847. Efter honom kom kopparslagarna Janne Öhman och Carl Johan Öhman och från 1887 drev Johan Gustavson kopparslageri här. Den senare var ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. Han avled 1916 och verkstaden övertogs av Frans Fröman, som drev yrket till 1939. Han var anställd hos Johan Gustavsson och blev den sista i raden av kopparslagare på denna gård.

I samma kvarter på hörntomten mot Östra Ringgatan hade två andra kopparslagare sina verkstäder under 1700-talets slut och 1800-talets början. Det var Jonas Lundberg och sonen Daniel. Den senare var en av initiativtagarna till kopparslagarskrået när det inrättades i februari 1814. Hans far Jonas blev skråets första ålderman och avled 1829 nära 86-årig.

Carl Johan Öhman, som hade sin verkstad i kopparslagaregården, avled hastigt den 6 december 1883 efterlämnade hustrun Matilga och fem barn. Johan Gustavsson avled 1916 och hans hustru Jenny ägde tomt och byggnader till 1939 då familjen Westerdahl förvärvade fastigheten.

Hur kopparslagaregården med alla dess byggnader såg ut framgår av gamla brandförsäkringshandlingar. Boningshuset utmed Norra Strömgatan var 14 m långt och 7 m brett och hade en höjd från marken till takåsen av 8,4 m. Verkstadslängan i vilken kopparslageriet var inrymt var inte mindre än 27 m lång och nära 4 meter bred.

Kopparslagaregården på Norra Strömgatan är en fin representant för den gamla småstadskulturen, som man fortfarande finner mycket av i Alingsås. Den intimitet, som skapades med avgränsande plank och uthus mot grannen, framhävdes än mer av den rika grönskan och kullerstensbeläggningen på innergården.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

Ramgården - dåtidens nöjesfält i Alingsås

2011-08-20T11:50:00.000-07:00

Plangatan har fått sitt namn av Fredriksplan, som var det gamla namnet på Lilla torget och angränsande kvarter. Namnet Fredriksplan har uppkommit av namnet på den svenske kungen Fredrik I, som på olika sätt skyndade Joans Alströmer till hjälp i dennes arbete med att få hjulen att rulla i de nystartade verksatderna under 1720-talet.

Plangatan passerade österut Färgeribron eller Fattighusbron, som den också kallas. Det är en vacker välvd stenbro, som 1823 fick ersätta den gamla i trä. Alingsåsborna var nämligen trötta på det ständiga underhållet av de gamla träbroarna och därför beslöt man att ersätta dels bron vid Plangatan, dels bron vid Västra Ringgatan med nya av sten.

Stenvalvsbron har fått sina två namn av Fattighuset, som låg i hörnet av Plangatan och Färgaregatan, och Alströmerska färgeriet, som under 1700-talet låg i hörnet av Färgerigatan och Norra Strömgatan.

I sina minnen från Alingsås kring sekelskiftet berättar Sven M Carlsson om brevbäraren Fredrik Andersson och en episod Färgeribron. Fredrik Andersson var en omtyckt och uppskattad brevbärare hos Alingsåsbor. Han var nitisk och snabbfotad och sågs ofta både gå och springa med väskan över axeln och brevbunten i handen. En gång skulle han i god fart passera Färgeribron, men det bar sig inte bättre än att han snubblade och brevbunten for i en vid båge ner i ån. Nitisk som han var plumsade han ner i vattnet och fiskade upp alla kringflytande brev.

Nöjesfält

Till vänster om Plangatan fanns i den östra delen av av kvarteret mellan Plangatan och Norra Strömgatan ett nöjesfält under 1880 - 1890-talet. Hit kom all världens taskspelare och märliga männsikor för att förnöja Alingsåsborna när de var på marknader eller andra särskilda evenemang.

Området kallades Ramgården och var Alingsås nöjesfält. Här snurrade karusellen, som sköttes av ett par öldrickande gubbar, till skrålande musik och inte långt därifrån hördes djurens vrål och rytande från cirkusvagnarna. Här kunde man få se ormmänniskor, höra buktalare, och beundra Brazil Jack med sin plymförsedda hatt och sitt långa hår. Han var den store hästkarlen och illusionisten. Till de stora slagnumren i "världsklass" hörde Napolen den lille, 36 tum hög, och Drottningen av alla jättekvinnor, 340 skålpund tung, samt Damen utan underkropp. Oöverträffade att lura bönder var den afrikanska skogsmänniskan och människoätaren från Australien, som senare avslöjades som en svartmålad påg från Skåne.

Söder om Plangatan låg rallaren Per Skogs hus.. Han var född i Alingsås, som till en vävlagare, och deltog som rallare vid västra stambanan bygge 1855. Det var han som tog det första spadtaget vid Skaveryd när Lövekulle valborgsmässoafton 1855.

Aligngås kan alltså skryta med att ha två bemärkta rallare. Claes Adelsköld på Nolhaga deltog i landets första järnvägsbyge 1849 och Per Skog startade bygget 1855 vid Skaveryd

Bullar för 1 öre

Längre österut på Plangatan låg för inte så länge sedan Ada Anderssons lilla affär där man kunde handla mjölk och bullar och karameller och mycket annat. Bullarna kostade förresten 1 öre st. Steg man in i Ada Anderssons lilla affär så kunde man läsa följande lilla sentens på ett anslag: Vad gagnar det att människan vinner en hel värld när hon förlorar sin själ.

Innan man kom till Ada Anderssons affär kunde man ta Nygatan ner mot ån. Här låg Malles bryggeri. Hans riktiga namn var Emanuel Andersson och han bryggde ett omtyckt, mörkt och starkt öl, som kallades bultöl. Hur det namnet uppstått vet man ej bestämt men man kan förmoda att ölet vid en alltför frikostig konsumtion gav en bultande värk i huvudet dagen efter. Både bryggeriet och Malles hus vid Nygatan är sedan länge rivna. Nya hus med nya funktioner har kommit i deras ställe. Här byggdes vid slutet av 1930-talet Alingsås modernaste biograf. I annonser från 1938 talas om Sagabiografen som stans nyaste, modernaste och med en utsökt filmrepertoar.

Skolbyggnader

Fortsätter man Plangatan ännu längre österut kommer man till ett kvarter med enbart skolbyggnader. Det är Lendahlskolan, ett namn den fått efter fabrikör Sven Lendahl som 1788 tetamenterade en stor summa pengar till kyrkan och skolundervisningen i staden. Stadsförsamlingen hade hade länge under 1800-talet haft gemensam undervisning med landsförsamlingen i skolhuset vid Landskyrkan. Från år 1869 har dock stadsförsamlingen ett eget skolhus vid Östra Ringgatan och det skulle inte dröja många år förrän man bebyggt nästan hela kvarteret. Utmed Plangatan byggdes 1879 ett särskilt hus för slöjd- och småskola och 1896 tillkom den stora rödmålade byggnaden. Slutligen uppfördes 1909 den stora skolan av tegel med putsade väggar - stor nog att hysa en alltmer växande skara skolbarn.

Stadens första folkskollärare var Eric Ericsson, som var född i Vingåker och kom till Alingsås 1866 och bosatte sig i prästgården, då han också var klockare och organist. När det nya skolhuset stod färdigt vid Östra Ringgatan flyttade han dit. Den nye läraren blev en man i staden med många järn i elden. Utöver de kyrkliga tjänsterna och lärarbefattningen var han också kamrer först vid Sparbanken och sedan i Vänersborgsbanen kontor i Alingsås.

Hans efterträdare belev Karl Viktor Karlberg, en för många äldre Alingsåsbor känd lärare, som förutom sin lärartjänst var en ivrig främjare av musiklivet i stan.

Tempelorden

Inte långt fårn den första skolan på Östra Ringgatan hade Tempelorden sina lokaler i hörnfastigheten Norra Strömgatan-Östra Ringgatan. I deras lokaler gjorde bion sitt intåg i Alingsås 1907. Märkligt nog visades film på två olika lokaler i staden. Den ena hette Alingsås biograf och visade filmer i Enighetens lokaler på Drottninggatan och den andra hette Alingsås kinematograf och visade filmer i Templarlokalen. Efter en tid flyttades den till Nygatan där några vagsbodar omändrats till biograflokal. Alingsås kinematografs första annons var införd den 13 november, och talar om att nya bilder visas varje fredag. Men snart kom mer utföreliga annonser med program som Fosterföräldrar (gripande verklighet), Den fattige skolläraren (intressant och medryckande) och Trollsäcken (oemotståndligt skrattretande). Det var i bion barndom, då det kostade 10 öre att se filmerna.

Plangatan slutar vid Lendahlsgatan, där denna skar järnvaägen förr i tiden. Här fanns i järnvägens barndom bommar eller grindar som öppnades och stängdes av särskilda grindvakter. Inte sällan var det kvinnor, som skötte denna syssla. Och det var kvinnor med makt och skinn på näsan. De ensamma bestämde, när bommarna skulle öppnas igen, och även om det kunde förekomma missnöjesyttringar i kön av hästar och vagnar, så fick dessa lugnt vänta tills grindvakterskan behagade öppna grindarna eller bommarna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801030

August Bruno - genuin alingsåsare

2011-07-21T23:36:00.000-07:00

August Bruno tillhörde en gammal alingsåssläkt. Han föddes i Alingsås 1845 och förblev hela livet trogen sin födelsestad. Han var den sista alingsåsaren av det gamla slaget, som satte sin prägel på den lilla stadens samhälls- och sällskapsliv under några decennier runt sekelskiftet 1900.

Som ung man sjöd han av verksamhetslust och var tuff nog att ändra gammelmännens sparsamma regemente. Han var en vassbiten satiriker, som kunde konsten att hålla sina motståndare varma långt efter det att striden var över. Som ung var han de ungas och oppotionellas ledare och fanns alltid med när initiativ togs för att blåsa nytt liv i allt som gällde nytta eller nöje.

August Bruno var tveklöst en begåvad man, men hade sina avoga sidor ibland. När borgmästare Elis Zimdahl var ny i tjänsten påbjöd han snöskottning framför gatuhusen. Men August Bruno lät då hälsa borgmästaren genom polisen Gustafsson att "hälsa du borgmästaren att nån snö kör jag inte bort, för den visa allmakt som lagt dit den kommer var det lir se te att den kommer bort". Så den ambitiösa borgmästaren fick lugna sig.

Brunos stora intresse var musiken. Varje dag ägnade han en stund åt sin fiol och han räknades som en duktig violonist i den tidens Alingsås musiksällskap. Det sades att han brukade stänga sin garverirörelse, när han varje år nåt en omsättning av 6 000 kronor för att i lugn och ro ägna sig åt fiolspelande.

Han var också en överdådig historieberättare med skarp blick för gubbarnas egenheter och svagheter. Han var bitande kvick i repliken men såg med ömsinthet och humor på sin omvärld.

Per Henrik Rosenström, Alingsås släktforskarförenings medlemsblad

Den idylliska gården

2011-06-09T01:14:00.000-07:00

Någon har sagt att vi bär i småstaden i våra hjärtan som den enda riktiga miljöformen. Småstadsidyllen kanske många uppfattar som någonting förgånget ungefär som "den gamla goda tiden". Men småstadsidyllen lever än och den är så härligt svensk och allmänmänsklig. Det idylliska Alingsås beskrivs av många resenärer. En av dessa förtjustes på 1930-talet vid sitt besök i Alingsås över att det i Sverige ännu fanns en småstad där man kunde andas in idyllens milda luft. Alingsås, menade resenären, låg småstadsförnämt kring Lillån. Allt var så tyst att steg och röster ekade onaturligt högt över det tomma torget. Och husen kring torget och utmed gatorna bevarade samma gammalsvenska, enkelt aristokratiska, på en gång strama och vänliga hållning som de fick en gång när de byggdes efter de svåra bränderna på 1700-talet.

Trettiotalsresenären skildrar ett stilla och rofyllt Alingsås. Tidigare besökare skildrar staden på liknande vis som en rofylld skönhet. Fredrika Bremer lär i sina brev ha talat om den nätta staden Alingsås med sina välskötta små trädgårdar.

En idyllisk gård av det slag som tidigare resenärer beskrivit är den på Plangatan 23. Med sina träd, buskar och planteringar kring gårdshus och bostadshus är den lilla gård ett stycka gammal småstadskultur. Den välansade trädgården fungerar som ett utreum till den små bostadsutrymmerna inomhus.

Bostadshuset med sin höga stensockel ligger med långsida utmed Plangatan och inne på gården finns vedbodar, torrdass och ett litet bostadshus. Tomten med bärbuskar och grönsakland sluttar ner mot Lillån. Här bodde skomakaren Erik Wettering i början av 1800-talet och barnmorskan Christina Johansson på 1870- och 1890-talet. Erik Wetterling omnämns som skomakare är 1819 och har då en en gesäll och en lärling i sin verkstad.

I våra dagars områdesplan för Alingsås stadskärna finns den idylliska gården på Plangatan med i förteckningen över fastigheter, som betecknas som kulturhistoriskt intressanta.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

Gårdar och badhus vid Lillån

2011-03-16T03:05:00.000-07:00

Intill Lillån
Söder om detta kvarter ligger kvarteret Kämpen, som gränsar intill Lillån. Här finns ännu i behåll några alingsåsgårdar. Några har försvunnit de allra senaste åren t ex det fina badhuset, som byggdes på 1890-talet. Sparbanken i Alingsås förvärvade badhuset 1909 och ägde det till 1935, då Alingsås stad övertog hus och rörelse.

Granne till detta trevliga badhus var ett vackert gathus och ett mindra gårdshus, där rallaren Per Skog bodde. Han är riksbekant som den rallare, som tog det första spadtaget på arbetena med Västra Stamgatan 1855. En minnesten finns rest vid Lövekulle på den plats, där det minnesrika spadtaget togs.

I kvarterets östra hörn finns ett vacker 1800-talshus, som tillbyggdes västerut 1911, då Emanuel Andersson var ägare till huset. Granne till detta hus är SAGA-biografen, som byggdes 1938 med David Nilsson som byggmästare.

Öster om kv Färgaren ligger kv Väduren som har sin gräns mot Östra Ringgatan. Under manufakturtiden var hörntomten mot Plangatan en ödetomt medan hörnet mot Norra Strömgatan, där Folkets Hus ligger, var bebyggt med den Kockska gården. Här bodde färgmästare P A Kock, som tillhörde kretsen av skickliga hantverkare runt Jonas Alströmer. Längre bort på Norra Strömgatan bodde bl a tullskivaren Erik Lindborg vid sama tid och andra borgare i staden.

Fokkets Hus tillbyggdes 1962 så att huset kom att ligga ända fram till hörnet mot Nygatan och Norra Strömgatan. I november samma år invigdes det av dåvarande ordförande i Folket Hus-föreningarnas riksförbund Arne Elmgren.

Repslagaren
Grannkvarteret till Väduren heter Repslagaren, som går ända fram till Lendahlsgatan. Namnet har kvarteret fått efter det repslageri, som var beläget i dess närhet. Men kvarteret domineras helt av Lendahlsskolan eller Centralskolan, som är det gamla namnet.

Redan under manufakturtiden fanns ett stort intresse för skolundervisning. Jonas Alströmer var en invrig förespråkare för skolan och inrättade också under sin tid och hade också planer på en yrkesskola för att undervisa och utbilda arbetskraft till sitt manufakturverk.

Den första folkskolan tillkom i landsförsmalingen med prosten Lars Petter Afzelius som ivrig förkämpe. Året var 1817 och en kort tid därefter förenades stadsförsamlingen med landsförsamlingen om en gemensam folkskola. Några decennier senare beslöt staden att bygga en egen folkskola där nu Lendahlsskolan finns. Året var 1868 och som lärare anställdes Eric Ericsson, organist och folkskollärare. Tillströmningen av barn gjorde att de lokaler som man förfogade över inte var tillräckliga. År 1862 gjordes en tillbyggnad och 1909 byggdes den nuvarande Lendahlsskolan efter ritningar av arkitekten Oscar Gerle i Göteborg. Storstrejken 1909 fördröjde bygget något men i augusti 1909 kunde det nya ståtliga skolhuset invigas till sitt ändamål.

Minnen
Många är de alingsåsbor, som har ljuva och kanske mindre ljuva minnen från sin skoltid i Centralskolan, där lärare av skilda kynnen höll både ordning och oordning bland eleverna.

Området utanför Östra Ringgatan brukar vi idag kalla den nya trästaden för att skilja den från den gamla stadskärnan. Kvarteren här byggdes omkring 1900-talets början och här finns många trähus, som är goda exempel på den tidens smak.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19791026

Konsten att göra öl - om bryggare och bryggerier i Alingsås

2011-02-09T02:06:00.000-08:00

Konsten att göra öl är säkerligen lika gammal som konsten att baka bröd. I det gamla Egypten var ölframställningen en särskild näring, hos de gamla grekerna var däremot vinodlingen däremot den allt dominerande. Germanerna drack öl och mjöd, två omtyckta drycker, särskilt vid gästabuden. Mjödet, som vi gärna förbinder med våra svenska vikingar, var inte den allmänna dryck under vikingatiden, som vi gärna föreställer oss. Till mjödtillverkningen åtgick nämligen så stora mängder honung - proportionerna i sammansättningen av kryddor, vatten och honung känner vi inte till - att mjödet av den anledningen blev kostsamt att framställa och därför mindre vanligt.

Humle användes inte vid ölframställningen i äldsta tider utan ölet kryddades med diverse örter eller gjordes syrligt genom naturlig syresättning med mäsken. I Tyskland untvecklades ölbryggningen till en blomstande näring redan under medeltiden och Bayern kom tidigt att framstå som öltillverningens klassiska land. Bayrarna utvecklade sedemera underjäsningsmetoden medan den enklare överjäsningen var gängse i många andra länder.

Det öl, som bryggerierna i Stockholm tillverkade under 1700-talet var av tre slag och hade tre olika styrkegrader beroende på hur många tunnor öl, som utbryggdes av en tunna malt. De tre sorterna kallades dubbelöl, enkelt öl och svagöl. Gemensamt kallades de svensköl till skillnad från den nya bayerska typ, som helt skulle dominera marknaden vid 1800-talets mitt.

Det svenska 1700-talsölet kan man troligen beteckna som rätt starkt och gott. I varje fall är Linné av den uppfattningen i sin berömda skrift om öl, där han skriver att på några ställen i vårt land brygger man öl som man inte kan finna på något annat ställe i Europa.

Den tyska underjäsningsmetoden och det nya bayerska ölet revolutionerade helt enkelt hela den svenska bryggerinäringen. Hos oss var det löjtnanten Fredrik Rosenqvist af Åkerhult som blev den store banbrytaren och förespråkaren för det tyska ölet. Han tillhörde en gammal adelsläkt vars medlemmar så gott som uteslutande ägnat sig åt miltärlivet. Själv tog han avsked från sin tjänst som officer 1835 och företog en lång utrikes resa genom Danmark, Preussen och Sachen till Bayern i den bestämda avsikten att lära sig bryggerinäringen. Återkommen till Sverige 1843 startade han sitt första bryggeri på Södermalm i Stockholm och kallade det Tyska bryggeriet. Genom en skicklig upplagd propagandaverksamhet lyckades Fredrik Rosenqvist få det tyska ölet så inarbetat i allmänhetens smak, att dess framgång blev fullständig.

Ansatser till industriell i Alingsås vid 1800-talets mitt var blygsamma och föga framgångsrika. Textilverksamheten i Jonas Alströmers spår var knuten till fabrikören Klings verksamhet, men det skulle dröja till 1863 då Charles Hill fick fart på textilindustrin i staden. I Charles Hill´s fotspår följde under seklets senare del flera etableringar och dit hörde bryggernäringen.

Det första bryggeriet i staden - som vi känner till - fanns i kvarteret Tygvävaren vid Lilla torget på samma plats där Sparbanken sedemera byggde sitt bankhus och där idag Electrolux har sitt huvudkontor. Det var Johan Sundblad, som grundade detta första bayerska bryggeri och året bör ha varit 1860 eller kort dessförinnan. Mälteriet låg vid Kåtlyckan invid Lillån - ett område mellan järnvägen och Lillån kallades så. Det området motsvaras idag av kvarteret Bryggaren - det gamla bryggeriet ligger där än idag. Bryggeriet vid Lilla torget, som Johan Sundblad startade, övertogs av bordern, häradshövdingen Per Sundblad och landskamreraren J M Rydning. Dessa båda herrar flyttade verksamheten från Lilla torget till platsen för mälteriet för Kåtlyckan och byggde där nya anläggningar för det nya bayerska ölbryggeriet.

Till detta nya bryggeri knöts också några kapitalstarka herrar, som godsägaren N T Möller - han var bosatt i Närebo i Skaraborgs län, men flyttade senare till Alingsås - bryggaren Bernhard Mosell och Tore Munktell.

Det nya bryggeriet på Kåtlykan bestod, förutom av själva bryggeribyggnaden i sten, av mälteriet, materialbodar och kontorsbyggnad. Man bryggde förresten inte bara öl, utan också sockerdricka, iskällarvatten och seltersvatten. Det äkta seltervattnet kom från en tysk ort med samma namn och utnyttjades som kurmedel för mag- och lungkatarrer. Det innehöll koksalt och natriumkarbonat och en riklig mängd fri kolsyra.

Ett gott öl kräver ett gott vatten, brukar man säga och Alingsåsbryggeriet förfogade över en utmärkt vattentäkt för ölframställningen. Under de första åren bryggde man för 90 000 kronor om året. Fridolf Lenander var disponent för bryggeriet på 1870- och 1880-talen. Vid hans bortgång 1882 övertogs ledarskapet av Theodor Möller. Bryggeriet byggdes om 1891 och har sedemera byggts till och förändrats så sent som på 1940-talet, då den nya tapphallen tillkom på anläggningens västra sida mot järnvägsstationen.

Alingsåsbryggeriet tvingades av olika skäl lägga ner öl- och läskedryckstillverkningen 1967 efter en hundrårig verksamhet.

En liten händelse, som har anknytning till Alingsåsbryggeriet bör till sist räddas ur glömskan. I sin bok Alingsåsinteriörer berättar S M Carlsson mycket målande följande lilla incident vid branden i bryggeriet på 1890-talet. Det var Svartkungen och alingsåskolingen Ville, två notoriskt törstiga herrar, som uppträdde som släckningsmanskap vid branden. Brandchefen var handlaren Alfred Hedén, som inte sparade på kraftuttrycken när han upptäckte dessa båda bärandes vattenhinkar bort från branden. Han röt åt dem Va tusan... bär ni bort vattnet?! Ville fann sig dock snabbt och svarade Gu, bevare brandchefen det är öl i spännera!

Det var inte bara på Kåtlyckan man bryggde öl i staden. I hörnet av Kungsgatan och Nygatan hade J Hulthén sin försäljningslokal för det öl han tillverkade i sitt bryggeri vid Lillån. Han bryggde svensköl och svagdricka.

Under 1800-talet fanns det ytterligare två bryggerier i innerstaden. Samuel Pettersson hade sitt på Färgaregatan med utskänkningslokal i hörnet av Kungsgatan, där Stigs Sport nu har sina lokaler, och Emanuel Andersson bryggde öl i lokaler, som låg i början av Nygatan, nära Lillån. Sin utskänkningslokal hade han i hörbet av Drottninggatan och Torggatan, där Café Ringen finns idag.

Stadens bryggare var betrodda män i samhället. Fridolf Lenander, som var disponent för Alingsås bryggeri, fanns med i drätselkammaren under åren 1869 - 1874 och Theodor Möller återfann man såväl i drätselkammare som stadsfullmäktige i början av 1900-talet.

Avslutningsvis bör påpekas att den kanske något hantverksmässiga öltillverkningen i landet började, efter Fredrik Rosenqvists inträde som storbryggare på 1840-tlet, att anta tekniska former för att så småningom övergå till till indsutriell tillverkning i stor skala. Tekniken utvecklades ju snabbt under 1800-talets senare del och man offrade tid, pengar och arbete på att vetenskapligt kartlägga de proceser, som äger rum vid öltillverknngen. För att tillgodose bryggarnas intressen och främja bryggeriindustrins framsteg bildades Svenska bryggareföreninen 1885.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri, dec 1977

Tobak och kritpipor kom att bli tidig alingsåsindustri

2011-01-20T02:43:00.000-08:00

Bland alla verksamheter Jonas Alströmer igångsatte i Alingsås under 1700-talet - och han var en man med många idéer som inte alla kunde realiseras - skulle tillverkningen av tobak och kritpipor vara den mest framgångsrika och lönsamma.

Den textila verksamheten dominerade eljest stadens verkstäder men särskilt lönsam var den inte, något som tidigt uppmärksammades av de deputerade, utsända från huvudstaden, som skulle rapportera om verksamheten i Alingsås inför myndigheterna i Stockholm. Några av dem ville påstå att för Jonas Alströmer var tobakstillverkningen blott ett medel att skaffa pengar till manufakturverkets underhåll.

Den historiska bakgrunden till tobaksrökandet kan helt kort beskrivas på följande sätt. I början av 1600-talet blev det hastigt populärt i Sverige att röka eller supa tobak, som det då kallades. Innovationslandet för tobaksrökandet i Europa får England anses vara där det redan på 1570-talet finns belägg för en inhemsk tillverkning av lerpipor. Sedan dominerar Holland exportmarknaden av pipor och säljer 100 000-tals gross årligen. Staden Gouda blir tillverkningssataden framför alla andra; där finns inte mindre än 347 mästare registrerade i pipmakarskrået år 1750.

Den äldsta kända uppgiften om tobaksnjutningen i vårt land är från 1629 och Uppsala. Några studenter har försmått att njuta av den tobak, som en av kamraterna haft med sig och råkat i slagsmål av den orsaken och ställts inför rätta. Frånsett denna lilla episod blev det nya njutningsmedlet hastigt populärt inom alla kretsar på 1600-talet. Det fanns dock grupper, som tog bestämt avstånd från rökandet av två skäl. Det ena var brandfaran, som måste ha varit stor med den eldfängda och sammangyttrade bebyggelsen och det andra var den försämrade hygien och trivsel för brukaren själv och hans omgivning som röning, tuggning och snusning kunde medföra. Tobaksodlingar fanns i Skåne och Blekinge omkring 1720 och tobaksspinnerier anses ha grundats i Stockholm redan i början av 1670-talet och Göteborg vid samma tid. Tillverkningen av pipor i Sverige lär ha kommit igång 1650 i Stockholm då två holländare erhäll privilegium på tobakspipor, spelkort och sönderskuren tobak.

Redan i april 1726, blott ett par år efter manufakturverkets tillkomst, inrättade Jonas Alströmer, som tidigt insåg värdet av tobakstillverkning och framställning av tobakspipor, ett tobaksspinneri. För att tillgodose detta med råvara anlade han en tobaksplantage, som blev en av vårt lands första i större skala. Det uppges att man 1729 satte 35.000 planter, som lovar god skörd och ett år senare omtalar Jonas Alströmer att man i tobaksspinneriet tillverkar lång- och presstobak, kardus och snus. Alingsåstobaken använder man som inlaga och den importerade tobaken, i första hand virginiatobak användes till täckblad i dessa tuggrullar.

Några år senare berättar kommerserådet Jacob von Hökerstedt från sina inspirationsresa till Alingsås att tobaksplantagen omfattar 4,5 tunnland med 120.000 - 130.000 plantor. Rörelsen var i god och jämn drift, skriver han, och debeten trör aldrig.

Efter denna lovvärda början av tobakstillvekningen i Alingsås utvidgades verksamheten. Man bygger färdigt de tre torkhusen i Plantaget och anställer skickliga trädgårdsmästare, utvidgar arealen och omgärdar planteringarna med häckar till skydd mot blåsten. På 1730-40-talen säger man att tobaksspinneriet levererar stora kvantiteter tobak, som åtnjuter allmänhetens uppskattning.

Det bästa och mest kompetenta intyget om tobakstillverkningen i Alingsås lämnas av Carl von Linné, som besöker manufakturverken på sin västgötaresa 1746. Han berättar utförligt om svårigheterna med tobaksplantagen, om kölden, vätan och blåsten som tobaksväxtens värsta fiender och om vilka möjligheter som finns för att få goda skördar. Han säger att att kölden ej kan göra någon skada om fröna sås på våren i bänkar, som täcks av med pappersfönster och att sängarna kan göras smala och höga med endast två rader planter. Till skydd mot vinden omges de med häckar eller enebuskar. Det året Linné besöker Alingsås uppgår skörden till mer än 3 ton tobaksblad. Den tobak, som odlas i Alingsås var Nicotiana rustica, som växte hastigare, mognade tidigare och var mer härdig än den utländska virginiatobaken.

Efter Jonas Alsrömers död 1761 då de statliga subventionerna till manufakturverket drogs in efter den stormiga riksdagsdebatten 1765 - 1766 då ett nytt parti, mösspartiet, övertog makten i landet drevs tobakstillverkningen i Alingsås i betydligt mindre skala och upphörde helt 1795 under Nils Silfverschiölds tid. Tobakstillverkningen i Alingsås fick flera efterföljare på andra håll i landet. I Gränna började rådmannen Neostadius och kronobefallningsmannen Almqvist att odla tobak 1724 och i Göteborg anlades en plantering vid Underås bro 1731 med rådman Bratt som ledare.

När det gällde tobakspiporna så täcktes behovet under 1600-talet och 1700-talets första del uteslutande genom import. Under denna tid som vi brukar benämna frihetstiden 1729 - 1770 var man angelägen att på alla sätt stödja och gynna den egna industrien och manufakturerna. För att stimulera den inhemska tillverkningen av tobakspipor beslöt man 1747 att förbjuda import av tobakspipor till Sverige. De två pipbruk, som fanns vid seklets mitt, låg i Alingsås och i Stockholm. Hur tillverkningen gick till vid pipbruket i Alingsås berättar Carl von Linné initierat om i sin västgötaresa 1746. Sextio peroner var sysselssatta vid bruket på Nolhaga med att älta, rulla, torka, polera och stämpla leran. Piporna tillverkades av vitbrännande holländsk lera vilket gav upphov till den något inadekvata benämningen kritpipor. Leran formades i mässingsformar, förvarades obrända i särskilda källare mot frost och torka och brändes senare i särskilda tunnor i en cylindrisk ugn under 24 - 26 timmar. De tobakspipor som tillverkades vid Nolhaga avyttrades över hela sydsverige. I Varberg uppfördes ett konkurrerande pipbruk, landets tredje under 1700-talet, av rådmannen Emanuel Bagge. Då det var svårt att köpa pipor och den långa transporten på dåliga vägar från Alingsås gjorde att piporna skadades så att de kom fram avbrutna och trasiga till bestämmelseorten lät Bagge uppföra brännungnar vid Norreport i Varberg.

Tobakspiporna var utan tvekan bräckliga ting och de såldes dussinvis. Ofta fick man dem gratis på krogarna. Man bar gärna sin pipa i hatten, instucken under hattbandet eller under en uppskuren flik i brättet. Tände man pipan gjorde man det enklast med en vedbrand, en lunta eller med ett kol från glödpannan på bordet. Om man så ville kunde man också använda sig av elddon men det var en metod som krävde både tålamod och skicklighet.

Tobaksspinneriet, tobaksplantagen och pipbruket i Alingsås sysselsatte vid 1700-talets mitt inte mindre än 204 personer. Vid spinneriet fanns förutom spinnmästaren Bernt Lund 41 arbetare och lärgossar, vilka spann 27 000 skålpund utländska tobaksblad. Vid tobaksplanteringen sysselsattes 4 planterardrängar och 20 kvinnor, som rensade och bärgade tobaken på de 6 tunnland manufakturverket ägde. Tobaksplantget förestods av mästare Anders Sjöberg, samme man som lär ha planterat träden på Ringgatorna och Nolhaga allé. Tobaksbruket på Nolhaga hade inte mindre än 138 personer anställda. Där fanns brännare, formgjutare, lertrampare, rullare och polerare jämte två mästare som arbetsledare. Tillverkningen uppgick år 1746 till ett värde ac 54 700 daler kopparmynt och antalet gross tobakspipor till något 10 000-tal.

Jonas Alströmer kan inte fråntagas förtjänsten av att ha varit en de nya initiativens man och han hörde genom sin entusiasm och djärvhet till pionjärerna inom tobaksindustrien. Anläggningarna i Alingsås var dock inte de enda i landet vid 1700-talets mitt. Nya spinnerier hade vuxit upp som svampar ur jorden under 1720- och 173o-talet, vilket föranledde reglerande stadgar, som främst syftade till driftkoncentration och kvalitetskontroll. År 1750 var antalet spinnerier 85 och antalet arbetare 1 547 i landet. Kvantiteten upparbetade tobaksblad var 3 800 000 skålpund.

För tobaksindustrins fortsatta utveckling blir 1700-talets sista årtionden en kritisk period. Spinnerierna tvingades lägga ner sin verksamhet i konkurrens från garveriernas sida men under de de sista åren skulle ett antal företag framträda med skarpare konturer, som skulle visa sig tillräckligt bärkarftiga och livsdugliga för att möta en ny tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning, Bilagan Vår industri 1974

Bokhandeln i Alingsås 150 år

2010-10-12T00:58:00.000-07:00

Bokhandeln i det vackra trähuset från 1700-talet vid Stora torget i Alingsås har i dagarna fyllt 150 år. Bokhandeln har varit i samma lokal alla dessa år - det är unikt för landet. Naturligtvis har lokalerna utvidgats under åren och boksortimentet utökats, så att bokhandeln i dag framstår som en innehållsrik och spännande träffpunkt, en naturlig samlingspunkt för alla bok- och läsintresserade alingsåsare. Bokhandeln har ju det bästa läget vid Stora torget, öppen och synlig för alla.

Redan på 1760-talet hade, intressant nog, lilla Alingsås en boklåda, inte i det hus där bokhandeln ligger idag utan sannolikt i de kvarter där manufakturverket med bostäder fanns i våra dagars Hillkvarter. Vid tiden för boklådans tillkomst 1763 hade Alingsås 1152 invånare av vilka 615 var kvinnor och 547 män, de flesta på ett eller annat sätt knutna till Alströmers manufakturverk. En av dessa var lektorn Lorens Wolter Rothoff vid Schäferiskolan. Han var lärare, ekonom, författare och en boksynt man, som 1763 fick Kungliga kanslikollegiets tillstånd att inrätta en boklåda för försäljning av allehanda vackra böcker till skäligt pris. Han tilläts också att sälja sitt eget "Hushållsmagasin" för 4 daler silvermynt samt förgyllt och målat papper från den turkiska pappersmaskinen vid Alströmers manufakturverk.

Under sina år som bokhandlare gjorde han resor till Uddevalla, Vänersborg och Lidköping, där han slog upp sitt bokstånd och sålde vackra böcker, till större delen svenska.

För att nå nya kunder annonserade han i Göteborgs Wecko-Lista men framgången blev kanske inte som han hoppats på varför han lade ner sin boklåda 1768, samma år som den store mannen Niclas Sahlgren tog honom i sin tjänst för att utöva tillsyn över egendomen Östad. Claes Alströmer anställde honom senare som indendent vid Östads Barnhus 1778.

Det är överraskande att lilla Alingsås redan på 1760-talet kunde hålla en egen boklåda. Det fanns uppenbarligen boksynta och litteraturintresserade personer knutna till Alströmers manufakturverk och bland stadens noblesse, som kunde hålla en boklåda vid liv några år.

Den bokhandel, som i dagarna fyllt sina 150 år har sin upprinnelse i en bokhandel från den 26 oktober 1848 då folkskolläraren Johan Albert Öhman antogs som Svenska bokförläggarförenings kommissionär. Att vara innehavare av en kommisionärsbokhandel innebär då och även senare att förlagen levererade ett bestämt antal exemplar mot att bokhandeln retunerade icke försålda böcker inom en viss överskommen tid. För att samordna kommisionärerna bildades Svenska bokläggarföreningen 1843. Syftet med denna förening var helt enkelt att åstadkomma en effektiv distribution och lagerhållning av av förlagens utgivning och dessutom hålla fasta bokpriser. Denna tingens ordning varade i många år men upphörde 1970 till sorg för några och till glädje för andra.

Alingsås första komminsionsbokhandlare var Johan Albert Öhman, en initiativrik, mångsidig och entusiasmerande man. Efter avlagd folkskollärarexamen i Skara 1848 fick han genast anställning som lärare vid Lancasterskolan i Alingsås(nuvarande Klockareskolan). Dessförinnan hade han tjänstgjort vid apoteket i Kalmar och överraskande nog också tillhört en teatergrupp. Att undervisa enligt Lancatermetoden innebar att äldre och kunniga elever, som kallades monitörer, fick undervisa yngre kamrater i små grupper. En enda lärare undervisade alla elever i en stor sal med monitörerna till sin hjälp.

Men Öhman var inte helt tillfreds med att enbart undervisa. Han öppnade mycket snart en bokhandel, det var den 26 oktober 1848, och startade dessutom tillsammans med några av stadens herrar en förening för att höja allmänbildningen. Föreningen fick namnet "Alingsås bildningsförening" men kallades också "Bildningscirkeln". Själv höll Öhman föredrag i en rad skilda ämnen, läste poesi och försåg föreningens bibliotek med böcker och tidskrifter, vilka flitigt utnyttajades av föreningens medlemmar.

Men när intresset för poesiaftnar och föredrag började avta tog Öhman initiativet till att framföra teaterstycken och vem kunde vara mer lämpad till detta om inte skådespelaren Öhman. Men det hjälpte föga. Vid årsmötet i mars 1852 beslöt man att upplösa föreningen. I sin besvikelse lämnade Öhman Alingsås 1854, flyttade till Tunhem för ett liv som lärare, men som den oroliga själ han var flyttade han efter några år till Göteborg och Mölndal, där han tjänstgjorde vid olika skolor fram till år 1872. Men ännu en gång skulle han byta yrke. De sista elva åren av sitt liv var han poststationsföreståndare i Mölndal och dessutom kommunalt mycket aktiv. Han gick ur tiden i maj 1883.

När Öhman lämnade Alingsås lämnade han också sin bokhandel, som Carl Alfred Norinder övertog 1854. Han var spannmålshandlare och en mångbetrodd man i staden. Många var de uppdrag han innehade såsom rådman, ordförande i drätselkammaren, direktör i Sparbanken och styrelseledamot i Vänersborgsbanken samt landstingsman. Han ägde och bebodde herrgården Mariedal.

Svenska bokläggarföreningen antog honom som kommisionär den 14 augusti 1858 men han ägnade blott åtta år av sitt liv som bokhandlare. Vid ett sammanträde med bokförläggarföreningen 1862 avsade han sitt kommisionärsskap till förmån för skollärare Anders Norelius. Den nye ägaren var präst, skollärare och missionsbokhandlare. Han prästvigdes 1847, tjänstgjorde som lärare vid Östads barnhus enligt Lancastermetoden men tvingades avbryta sin lärarkarriär på grund av sjukdom och sökte sig en lämplig syssla. Han öppnade då en missionsbokhandel under namnet A. Norelli bokhandel 1857 i J A Öhmans lokal och övertog från den 1 januari 1863 Norinders bokhandel och blev bokläggarföreningens komminsionär.

I Alingsås Weckoblads första nummer från den 7 januari 1865 annonserade Norelius om prenumerationer, som han kunde obesörja, på en rad olika tidningar som modetidningen Iduna och barntidninen Linnea. Nya böcker som Gustav III och franska hovet, Om franska språkets uttal, Dagsländor samlade av författaren till Såpbubblor och Svenska folket sådant det lever vid elfwom på berg och dalom kunde han leverera. I tjugo år drev han sin bokhandel vid Stora torget. Oskar Lidén berättar i sin bok Bilder från det gamla Alingsås att Norelii bokhandel var något av en filial till lärorverket. Här fick gossarna köpa sina skolböcker och sitt skrivmaterial och bokhandlaren hjälpte också till med läxläsning för de elever, som hade behov av det. Detta hände på 1880-talet, då läroverket fanns i Rådhuset.

I april 1883 antog han sin dotter Anna Constantia, som då var blott 19 år, som delägare. Märkt av sjukdom orkade han inte fortsätta sitt arbete utan överlät alltmer av bokhandelns verksamehet på sin dotter. Han avled i oktober 1883 och i november samma år antogs Anna som bokförläggarföreningens kommissionär. Nu var hon ensam ägare till bokhandeln.

I november gör hon reklam i Alingsås tidning för allt vad bokhandeln har att erbjuda. För den läsintresserade fanns sådant som "Hemmets gyllene bok", det var Luthers yttrande över äktenskapet, föräldrarståndet och hushållsståndet och gavs ut med anledning av att det år 1883 var 400 år sedan Luther föddes.

I bokhandeln fanns också blomsterkort, parfymkort, visitkortsblanketter, textpennor och emaljerade stålpennor samt rundskriftspennor.

I Gustaf Bergmarks bok om barndomsminnen från småstaden Alingsås på 1880-1890-talen berättar han om systrarna Norelius i bokhandeln på andra sidan Stora torget. Gustaf Bergmarks far var borgmästare och bodde i Rådhuset, varifrån sonen Gustaf kunde ha uppsikt över flickorna i bokhandeln.

Anna Costantia drev sin bokhandel under namnet Norelii bokhandel i med än 40 år. Tänk, ett helt liv i böckernas underbara värld!

Mellan åren 1924 och 1954 var det O E Johansson, som fortsatte verksamheten och under åren 1954 till 1975 var det Hilding Esborn, som drev bokhandeln under namnet Esborns bokhandel. Därefter övertog Ulf Rapp, som varit förste man i bokhandeln i tio år, verksamheten och utökade den och kunde på så sätt erbjuda alingsåsarna ett brett sortiment av böcker och papper. Och nu är det dottern Jenny Rapp, som med ungdomlig friskhet och entusiasm fortsätter bokhandelns arbete, så att alingsåsarna kan få sin läslust stillad.

Hur bokhandeln uppfattats och uppskattats av omvärlden kan Sten Selanders reseberättelse, från ett besök i Alingsås på sensommaren 1937, vara ett exempel på. Sten Selander var författare, botanilker, naturvän och ledamot i Svenska akademin. I sin artikel i Svenska Dagbladet den 1 september kan han inte nog prisa Alingsås och dess bokhandel. Så här skriver han: visserligen har man slagit upp stora skyltfönster i de gula Karl Johanhusen vid torget, men vad betyder det, när förnämsta butiken heter Östad, Alingsås manufakturverk, Boklådor, Lidén Oskar, Norelius Anders, Norelius Anna Costantia, Norinder Carl Alfred, Rothoff Lorens Wolter, Skolor, Öhman Johan AlbertNorelii bokhandel. Hur doftar inte namnet Norelii bokhandel av gammal sirlig kultur, av tider då böcker var något annat och något mer än bestsellers!

Idag heter bokhandeln "Bokhandeln i Alingsås anno 1848". Hur doftar inte det namnet av historia, bokhandlarkultur och nu av nya böcker, som öppnar våra ögon och sinnen för nya världar och vidgar vår inre horisont? Tack och lov för att det finns en bra bokhandel i Alingsås borde alingsåsarna utbrista!

Per Henrik Rosenström

1998

Då råmade korna vid Kungsgatan

2010-09-03T00:38:00.000-07:00

Under arbetet med områdesplanen för Alingsås stadskärna myntades benämningen gamla trästaden och nya trästaden. Med det förra avsåga gamla stadskärnan innanför Ringgatorna och den senare i förta hand öster om Östra Ringgatan.

Även väster om Västra Ringgatan växte en ny bebyggelse fram vid 1900-talets början, i första hand villor för en familj, men den planerades inte på samma sätt som den östra med rätvinkliga kvarter i överenstämmelse med bebyggelsen innanför Ringgatorna.

För såväl de östra som de västra delarna av staden fastställdes 1878 en av stadsingenjören Th Wästfeldt utarbetad stadsplan.

Öster om stadskärnan ökade utbyggnadstakten omkring sekelskiftet 1900. Omkring Lendahlsgatans södra del och Götagatan byggdes arbetarbostäder och framför allt utefter Lendahlsgatan skedde en förtätning av bebyggelsen.

De östra kvarteren har alltså tillkommit i början av 1900-talet. Flera flerfamiljshus i trä byggdes i kv Oxen, Tjuren, Kråkan, Norden och Järta. Innan någon nybebyggelse skedde i dessa områden var här öppen mark med ett fåtal hus.

Järtas park var inte bara platsen fär kreatursmarknad. Här fanns också den gamla idrottsplatsen. Anspråken på en idrottsplats var betydligt blygsammare omkring sekelskiftet än i våra dagar och idrotten var inte heller av den elitkaraktär som den är idag. Idrott i gamla tider var en folkfest, där man tävlade på lika villkor i en mängd olika grenar.

Att Järtas park får förbli grönområde har vi donatorn Fredrik Rutger Järta att tacka för. Han ägde såväl Plantaget och Järtas park och donerade dem till staden på det uttryckliga villkoret att de skulle få förbli grönområden och aldrig bebyggas.

I hörnet av Kungsgatan och Lendahlsgatan låg förr det gamla epidemisjukhuset, ett fint gammalt trähus, som upphörde sin verksamhet några år efter sekelskiftet 1900, men byggnaden låg kvar ännu in på 1920-talet, då det flyttades till annan plats.

När koleran härjade 1853 inrättades ett provisoriskt sjukhus i den Åkermanska gården i hörnet av Färgaregatan och Plangatan. Senare förvärvade staden den fastighet på Holmen, som kom att kallas "Gamla epidemien".

Den personliga hygienen var det inte så väl ställt med bland Alingsåsborna under 1800-talets slut. Förhållandena var i stort lika över hela landet och sjukvården låg ännu långt från våra dagars välutbyggda vård. Provinsialläkaren rapporterade efter ett besök i epedemisjukhuset 1897 att sjukhuset var ett gammalt boningshus med tre små låga rum på nedre botten och två ännu mindre ovanpå. Utrustningen var klen och inget badrum fanns utan badningen får ske i sjukrummen. Bärbara klosetter saknades men skulle anskaffas, då flera tyfoidpatienter vårdades på sjukhuset. Det är en bild av epedemisjukvården i det slutande 1800-talet, som för oss i dag känns mycket främmande och otillfredsställande

I kvarteret Järta byggdes 1906 ett hus med ateljé för fotografen Kaleb Torin. Ritningarna till nybygget, som på byggnadsnämndens vägnar är underteckande av borgmästaren Elis Zimdahl, uppvisar ett för tiden fantastiskt och roligt hus med torn och tinnar och dekorationer i tidens smak. Ritningarna till huset är gjorda av göteborgsarkitekten D Stenfeldt.

Att fotografera sig blev på modet under 1800-talets slut och att samla på bilder av familj, släkt och vänner i vackra fotoalbum var också på modet. När vänner och bekanta kom på besök plockades albumen fram och beundrades. Att gå till fotografen innebar att man klädde sig i sina bästa kläder och placerades i eleganta fåtöljer i fotografens ateljé framför en målad fond, som föreställde ett sommar- eller vinterlandskap, ett exotiskt motiv eller ett vilt alplandskap.

Besöket hos fotografen uppfattades helt lika av många. För några var det nytt och oprövat och med en viss försiktighet och rädsla deltog man i fotografens alla anvisningar inför avporträtterandet. Andra står ledigt avspända, lutade mot en karmstol eller sitter lugnt i soffhörnet.

Kaleb Torin var en av flera skickliga fotografer i staden omkring sekelskiftet. Karin Möller var en annan med ateljé på bryggeriområdet nära Lillån.

Områdena utanför Lendahlsgatan och Alströmersgatan var öppen mark frånsett Holmens gård, där Johan August Gustafsson, "Gustav vid vägen" kallad, bodde. Hans gård låg där vi i dag har byggt Vänersborgsvägen och korsningen med Kungsgatan och den nya underfarten vid järnvägen. Vid sekelskiftet 1900 slutade bebyggelsen utanför de nya områderna öster och väster om Ringgatorna. Landsbygden med öppna marker tog vid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801107

Ett rikt och glatt nöjesliv. Arrangemangen avlöste varann

2010-08-13T01:12:00.000-07:00

Till småstaden Alingsås bild hörde de oförglömliga marknadsdagarna och torgdagarna men också teaterevenemangen, musiksoaréerna, föreningarnas fester och bjudningarna i hemmen. Besöken av resande teatersällskap var omtyckta avbrott i lugnet och enformigheten. Landsorten hemsöktes ibland av de sämre teatersällskapen, som sällan förnyade sig utan höll sig till den gamla, säkra pardstyckena.

Teaterföreställningarna gavs i Brunnshuset, men någon gång i slutet av 1870-talet gjordes stora salongen i hotellet i ordning som teaterlokal. Bänkar, dekorationer och annat som behövdes för teaterlokalen hade man köpt från Karlstads gamla teater.

En lördag i maj 1881 gästades Alingsås av det Rylanderska sällskapet, som i hotellsalongen gav Vestgötarna, bilder ut folklivet med sång i sex tavlor. Publiken uppskattade säkerligen kärleken, dramatiken och förvecklingarna i de olika tavlorna, som hade följande titlar: Sjömannens hemskomst, Frieri i de gröna, Felslagna förhoppningar, Ugglor i mossen, I spökhålan och Lyckans vindkast.

På våren 1880 kom Elfforska sällskapet till Alingsås och gav en serie föreställningar eller representationer, som det hette på den tiden och som enligt publiken var det bästa som getts i Alingsås. Varje föreställning gavs inför en fullsatt teatersalong. Det Elfforska sällskapet var ett i Stockholm och landsorten mycket välkänt och framgångsrikt teatersällskap. På Djurgårsteatern i Stockholm uppträdde det under hösten 1872 och hela sommaren 1874. Teatergruppen leddes av Lars Elffors och hans hustru Terése, vilka tillsammans bildade den 1844. Efter mannens död 1869 var Terése truppens ledare i mer än tjugo år. Hon avled 1905 och hade då tillhört den svenska landsortsteatern längre än någon annan artist. Hon var en skicklig skådespelare och ledare för sitt kringresnade sällskap och kunde erbjuda landsortspubliken en omfattande repertoar.

Bravur - Hamlet

Här är några exempel på pjäser från 1870- och 1880-talet man turnerade med bl a i Alingsås. Av svenska stycken spelades Bröllopet på Ulvåsa, Karl XI och Närkingarna, av gamla komedier Villervallan och Pariserpojken och av modern utländsk dramatik Fregattkaptenen, Onda tungor och Fruarna Montanbreche. I Elfforska sällskapet ingick en i svensk teater mycket välkänd skådespelare vid namn August Lindberg, som spelade Hamlet med stor bravur och till damernas odelade förtjusning. En annan skådespelare Rudolf Forsberg, som nu är glömd, var den förnämsta hjälteframställaren i landsorten och även han tillhörde sällskapet.

Bifallsyttringar

I Alingsås spelade man Bröloppet på Ulvåsa den 10 maj inför en fullsatt salong. Kritikern tyckte att "de spelande i allmänhet utförde sina roller väl och kostymeringen var praktfullt och lysande".

Annandag pingst samma år spelade gruppen för första gången August Blanches historiska skådespel Engelbrekt och hans dalkarlar, som innehöll nio tablåer. Salongen var fullsatt, spelet gick jämt och de spelande hälsades flera gånger med livliga bifallsyttringar, ennligt en notis i Alingsås Weckoblad.

I många svenska småstäder florerade under de sista decennierna av 1800-talet i varje fall ett intensivt föreningsliv med ofta förekommande samkväm och fester. Här i Alingsås fanns såväl fruntimmersföreningen som klubbsällskapet, götiska förbundet och godtemplarlogerna, skarpskyttekåren och jaktklubben, segelsällskapet och skridskosällskapet samt arbetarringen. För dem som var roade av föreningsliv fanns det alltså rika möjligheter till umgänge och sällskapsliv.

Fruntimmersföreningen bildadaes 1851 och arbetade många år ambitiöst för att fattiga barn skulle få en kristerlig vård och uppfostran i hemmen och naturligtvis möjligheter till skolundervisning. Många fattiga barn hindradades i sin skolgång av brist på kläder varför föreningen beslöt att i första hand avhjälpa den katastrofen.

Naturligt att råkas

Klubbsällskapet har sin upprinnelse någon gång på 1820-talet, då källarmästare Wång, en jovialisk och gladlynt karl, allmänt kallad Wången, ställde i ordning ett par klubbrum ovanför serveringslokalen i sitt hus på Drottninggatan, där borgmästaren, rådmännen och andra borgare samlades för för att dricka ett glas, röka sin sjöskumspipa och spela kort. Någon organiserad verksamhet med ordförande och styrelse fanns ej och behövdes ej heller. Man fann det ändå naturligt att råkas och prata om tidens händelser under gemytliga former. Klubbsällskapets första ordförande var Charles Hill, framstående industriman och grundläggare av Alingsås bomullsväfveri 1863.

Skarpskytte

Alingsås frivilliga skarpskyttekår bildades 1861. I begynnelsen bedrev man sådana övningar, som skulle motsvara första årets beväringsexcersis, men när dessa upphörde inskräktes verksamheten till uteslutande skjutövningar. Skarpskyttekåren hade en egen musikkår, omåttligt populär i staden och ofta anlitad vid fester i brunnssalongen och hotellet. I början av 1861 bildades skarpskyttekårer, liknande den i Alingsås på många håll i landet, man ville under fredstid bereda sig för kommande ofred och man hade en paroll Säker hander och säker öga, ingen vet vad villebråd vi får. Skarpskyttekårens stiftare i Alingsås var ingenjör J L Hedström.

Marknadsgycklare

Stadens nöjesplats var Ramgården i hörnet av Plangatan och Nygatan, dit gästande cirkusar och marknadsgycklare flyttade sina tält, djur och karuseller. I samband med vårmarknaden 1881 fanns Mejers prakt- och jättekarusell uppställd på Ramgården. Karusellens nedre plan innehöll större och mindre trähästar att rida på och i det övre planet fanns svanar, lejon och vanliga soffor att sitta på. På väggarna satt stora tavlor och speglar och hela karusellen drogs av hästar. Ramgården var en vårmarknad, ett myller av bönder, borgare, krämare, djur och lediga skolbarn. Gemytet låg i luften, smällande flaggor från karusellen i den vårliga vinden och positivgnissel från gycklarna och mänskligt sorl gjorde Ramgården till en verklig festplats dessa dagar.

Ortens tidning

Ingenting kan väl bättre spegla stadens nöjesliv än ortens egen tidning. När Alingsås 1865 fick sin första tidning, Alingsås Weckoblad, var det en betydelsefull dag i stadens liv. Den utgavs av J D Michelsen och utkom varje helgfri lördag fylld av nyheter, annonser och meddelanden. Där kunde man läsa om teater, baler, musikaliska soaréer, utflykter, fester och möten. I Brunnshuset exempelvis ordnade godtemplarlogen och föreningen Enighet dans och till förmån för skarpskyttekåren spelades teater, man gav Komendianterna i Vimmerby. Vid godtemplarnas möten förekom också kaffe- och téfester med föredrag, deklamation, sång och musik och de var omtyckta och välbesökta evenemang.

Man bara satt

Naturligtvis umgicks man också i hemmen. Hade man inte råd att resa, det var få förunnat, ej heller att ägna sig åt en dyrbar hobby och långa promenader var den sport man utövade så var sällskapslivets bjudningar ett omtyckt nöje. Var man hembjuden på fest var det inte för mycket att man hade roligt, tömde sitt glas och spelade ett parti kort. Damerna pratade om hushållet, slaktarens konkurs, priser, pigor och nästans förehavanden. På finare bjudningar hade man inte ens handarbete med sig, man bara satt - vilket var tillräckligt nöje för många och man kanske träffade personer som man inte råkade var dag.

För dem som var roade av föreningsliv fanns det rika möjligheter till umgänge, teater och musikaliska soaréer gavs flera gånger om året, marknader och fester återkom varje vår och höst i denna lilla stad av trä, där idyllen och det lugna tempot inte stördes av den ökande industriella och merkantila verksamheten.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730416

Torget - en hjärtpunkt

2010-08-04T13:54:00.000-07:00

Ett torg är mer än ett centrum - det är stadens hjärta. En torg, som fyller sin uppgift, är en värld för sig där husen runt om kring, om de är olika eller lika, är som innerväggar i ett rum. Det är fasaderna, som tillsammans bildar torgrummets väggar, vad som döljer sig där bakom är ointressant. Torget blir ett rum för dem som vistas där, om de nu gör sina uppköp eller bara sitter och tar igen sig eller passerar flanerande.

Byggnaderna kring torget i en liten stad som Alingsås kastar sig inte över oss som reklamen och trafiken i en modern storstadskarusell. De skiner i stället mot oss milt och vänligt, sluter sig kring oss som för att skydda oss, tar hand om oss.

Många svenska småstadstorg har under senaste åren fått sina innerväggar brutalt söndersprängda av storvaruhusens och stormarknadernas elefantiasisarkitektur. Stora torget i Alingsås har undgått alla saneringsvågor och framstår i dag som en trivsam handelsplats med en ram av gammal fin träarkitektur.

Fina trähus

Den svenska småstaden innehöll i äldre tid timmerhus i en eller två våningar. Vid torget och de stora gatorna låg de största och förnämsta gårdarna. Alingsås har härvidlag inte varit något undantag. Gårdarna grupperade sig kring Stora och Lilla torget och utefter de båda huvudgatorna Kungsgatan och Drottninggatan. De tryggade sig intill varandra med sina lockpanelade fasader med skilda takfall och smala dropprum mellan varandra, som om de ville säga ifrån att de utgjorde var och en sin fastighet men gärna lånade lä av grannen. Under 1800-talets förtsta hälft började man måla sina hus, vilket gjorde att Alingsås blev en stad i falurött, gult och vitt. Taklister och andra utsmyckningar var vita på de gula husen, vita och svarta på den faluröda och grå på de vita.

Centrum sedan 1619

Stora torget som torgplats är naturligtvis äldre än Lilla torget, som skapades efter Lillåns reglering 1750. Stora torget har varit stadens centrum och hjärta alltsedan tillkomsten 1619.

På Stora torget hölls de traditionella marknaderna och torgdagarna. Till 1866 hade man fyra frimarknader årligen men därefter blott två, en vårmarknad den 19 april och en höstmarknad den 7 oktober. Marknader var inte enbart affärsuppgörelser, den var också stora folknöjen. Skoj och bedrägeri, snatteri och fylleri hörde ofta samman med marknadsdagarna och ibland träffar man i domböckerna på aktade och sansade borgare i staden, som i den alltför upprymda stämningen råkat in i ett slagsmål och fått till svars inför rätten.

Stora förråd

Under självhushållets dagar var det bruk att lägga upp stora förråd. Vid höstmarknaden försåg sig borgarna med potatis per tunna, ibland också med en tunna vinteräpplen. Så var det rotsaker av alla slag och vitkålshuvuden för kålsoppan vintern lång och så nedkalkade man många tjog ägg. Smöret var salt och kraftigt gult och fanns packat i större eller mindre tinor.

Under marknadsdagar och torgdagar brukade några äldre personer sitta på handelsbodarnas trappor och sälja bröd och karameller, berättar F W Nyman i sin dagbok från 1882. Bodarna låg nära torget på Kungsgatan. Vid Petter Sandbergs trappa satt "Nunne-Maja" och vid Emil Lenanders fanns en gammal strumpvävare Lundberg och i torgets södra hörn satt färgeriarbetaren Svenssons hustru. De tjänade 8 skillling på riksdalern.

Brobygge

För att komma till Lilla torget och stadens södra delar passerade man den södra bron. Det var en vanlig träbro med brokar av ek, som så ofta fick repareras och byggas om så borgerskapet tröttnade på det och beslöt att välva en stenbro. Den 29 april 1822 bestämde man sig för att börja bygga bron mellan de båda torgen efter en ritning av ingenjör Bäckeman.

En episod kring denna bro gav upphov till att belysningen på Stora torget klarades av. En strumpvävare hade en mörk afton och i en något upprymd stämning trampat vid sidan av bron, ramlat i ån och druknat. De styrande i sta´n blev djupt chockade av denna incident och föreslog att en eller två lyktor skulle placeras vid bron till fotgängarnas hjälp. Olyckshändelsen med strumpevävaren inträffas den 27 januari.

Lykta

Tre dagar senare sammanträdde sjumanskammaren för att ta ställning till ett förslag för belysningens ordnande uppgjort av smeden Pettersson. Man man beslöt att uppskjuta avgörandet för ytterligare utredning och eftersom den mörkaste tiden redan passerat och det för övrigt var nytändning samma dag som sammanträdet hölls så oroade man sig inte för uppskovet. Vid ett nytt sammanträde föreslog fabrikör Kling att en Reverberlykta skulle placeras i hörnet av torget och Kungsgatan, där i dag Konsthallen ligger. Han var övertygad om att denna enda lykta skulle belysa inte bara torgbron utan också hela torget och Kungsgatan. Reverberlyktan, som blev förstlingen i stadens gatubelysning, kom inte på plats som föreslagits. Men när hösten 1824 var till ända konstaterade sjumanskammaren att det icke lyckats från alla directioner få tillräckligt med ljus för att vägleda sig över broen vilket i synnerhet saknades då man med ryggen vänd mot lyktan skulle passera denna. Reverberlyktans tid blev inte lång. Den togs ner, ersattes med ett par lyktor på själva bron och såldes senare till förlagsställaren Kling. Denna episod ut livet kring Stora torget är en så underbar "skön" att den bör räddas ur glömskan och återges läsarna av denna tidning.

Fina trähus

Stora torgets rum eller inneväggar består av vackra trähus tillkomna under 1700- och 1800-talen. I det nordvästra hörnet ligger rådhuset, sta´ns äldsta trähus, byggt 1769 av Patrik Alströmer som privatbostad. Staden köpte byggnaden eller Storegården som den ursprungligen kallades 1831 för att användas till rådhus och skolbyggnad. Rådhuset utgör i dag en omistlig del av torgrummet och framstår med den rosa färgen som en mycket angenäm 1700-talsbyggnad.

I torgets nordvästra hörn låg förr det äldsta rådhuset, som brann ner den 4 oktober 1749 i den första stora branden som härjade sta´n.

Den norra och östra sidan av torget dominerades av de gamla handelsgårdarna, som var viktiga och betydelsefulla i stadens liv. Det var i handelsmannens gård bönderna tog in vid sina stadsresor. Inne på gården kunde de få plats för häst och vagn och sedan gjorde de sina uppköp av sill, kaffe, socker och fotogen och annat. Det är inte osannolikt att Hedéns gårdar utefter den östra sidan av torget härrör från 1700-talet. Annars andas såväl de som den norra sidans trähus 1800-talets snickarkonst.

I torgrummets mitt tronar Jonas Alströmer i dag något skymd och trängd av parkerade bilar på det kullerstenssatta salutorget. Det är göteborgsskulptören John Börjessons verk, tillkommet 1905. Han har utfört en enastående serie av historiska statyer(Magnus Stenbock i Helsingborg är en av dem) för många svenska städer och de präglas av en god, men kanske inte djuplodande karaktäristik.

Plats för fest

Stora torget är inte bara salutorg. Det är ett rum för stora festligheter. När Alingsås firade sitt 300-årsjubileum den 2 september 1919 började man klockan 6 om morgonen med att skjuta "svensk lösen" med 21 skott från några små kanoner uppställda på torgets övre sida. En timme senare blåstes revelj och efter ytterligare en timme sammanringde kyrkan till minnesgudstjänst. Borgmästare Elis Zimdahl gav i sitt tal på torget en historisk återblick av stadens öden och senare om aftonen drog ett fackeltåg genom sta´ns gator till Stora torget där alla facklor samlades i ett stort bål. Och så följde naturligvis leve för stadene.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730328

Lanthandlare och orderfirmor konkurrerade ut marknaderna

2010-08-02T11:55:00.000-07:00

Om man vill uppleva en marknad av mer ursprungligt slag och i alla dess funktioner får man resa till sydligare länder, till städer och byar vid Medelhavet eller till helt andra världsdelar än vår. Inte ens de äldsta i vår generation har sett eller upplevt annat än bleka avtoningar av de gamla marknaderna, som förr var en så viktig del i vår livsföring. I slutet av förra seklet hade man funnit nya former för varuutbytet och lanthandlarna växte i antal och postorderfirmarna hade börjat sin välsningnelsebringande verksamhet som spridare av nya artiklar till de svenska hemmen.

Men det är väl ändå de stora marknaderna som folk vill minnas och särskilt städernas frimarknader. Förr skilde man på frimarknad och och enskild marknad - begreppen hölls dock inte alltid klart åtskilda. Den förra stod öppen för vem som helst, både in- och utländska köpmän och allmoge. På den enskilda marknaden skulle handeln äga rum mellan den egna stadens borgare och befolkningen i den kringliggande bygden.

Staten ville ha bort frimarknaderna

I Alingsås hade man en tid i världen fyra sådana frimarknader, vars dagar fanns ordentligt upptagna i dåtidens almanackor. Någon gång på 1800-talet inskränkte man antalet till två - statsmakterna såg nämligen gärna frimarknaderna försvinna då man ville gynna städernas naringsliv och skydda det för alltför påträngande konkurrens. Den enskilda marknaden däremot gick väl in i systemet och tillfredställde ett angeläget behov.

Anhopningen av människor från alla håll och kanter, överflödet av varor och anordningar för att roa och underhålla publiken underströk det ovanliga och märkliga under marknadsdagarna och gjorde också att de kom att bilda viktiga riktpunkter i det vardagliga livet och arbetsåret - marknaderna gav stadsbilden ett annat utseende och en annan färg.

Ståndspenning måste betalas

Dagen för marknadens öppnande anlände många. Vagnarna parkerades på gårdarna, hästarna fick stallrum och karlar och fruntimmer skaffade sig övernattningsrum. På marknadsdagens morgon var alla upp i ottan för att göra i ordning sina stånd, var och en som önskade sätta upp ett stånd fick lösa en tillståndssedel och betala "ståndspenning". Och så blåstes och trummades marknaden in!

Allt fanns att köpa på marknaden, allt som annars i vardagslag kunde köpas i stadens butiker och en del hemslöjd och en massa krimskrams, som de ordinarie handlarna inte brydde sig om att hålla till försäljning.

Man kan faktiskt säga att marknaden var vårt första varuhus eller kanske rättare sagt ett primitivt förverkligande av varuhusets idé. Till handelsboden gick man i vanliga fall i en bestämd avsikt att handla något speciellt men här på marknaden kunde man ströva omkring och titta på en massa varor utlagda till beskådande i en lockande och brokig blandning.

Även stadens köpmän deltog

På markanden gjorde man "fynd" och suggererades till köp man aldrig tänkt göra. Här var väl en av anledningarna till att stadens egna handlare inte drog sig för att delta i marknadskommersen.

Men det fanns också andra företeelser i samband med marknaden. Taskspelare av alla de slag, buktalare, ormmänniskor, jättar, dvärgar och sällsamma djur visades i tält för några skilling.

Till de stora slagnumren hörde sådana figurer som "Napoleon den lille", trettiosex tum lång, "Drottningen över alla jättekvinnor", trehundrafyrtio skålpund tung, "Damer utan underkropp" och albinosystrarna Aurora och Amalia med ögonbryn av vitt silke och silver, rosenröda ögonvitor, och glödande pupiller. Oöverträffade i att lura bönder var "den afrikanska skogsmänniskan" och "vildmannen och infödde männsikoätaren från Australien". Negern avslöjades senare som en svartmålad yngling från Skäne och vildmannen var en engelsk sjöman.

Naturligtvis hade man också i Alingsås på 1880-90-talet vanliga torgdagar med lördag som viktigaste torgdag. Då kom bönderna åkande i sina öppna vagnar med järnskodda hjul, som skramlade mot gatans kullerstenar.

Jungfrun bar korgen

Hästar och vagnar ställdes in hos "Hedéns" eller på andra gårdar. På vagnen hade bonden till försäljning smörkittlar, djurkroppar, säckar med olika innehåll och möbler. Fruarna i staden gick till torget för uppköp och ett par steg efter dem gick jungfrun, om man hade någon, och bar korgen. Det "gick inte för sig" att frun bar korgen. Frun "kunde" inte bära. Och för en herre var det ännu mer otänkbart, för att inte tala om en officer i uniform.

I korgen som jungfrun bar samlades kött, ägg, smör, korv, potatis och äpplen. Kött kunde i varje fall alingsåsaren endast skaffa sig under torgdagarna - några charkuteributiker fanns ej och specerihandlarna hade bara salt fläsk och knackvurst till försäljning. Bland kötthandlarna fanns på 1890-talet en slaktare Olaus Karlsson, en initiativrik karl som lät bygga saluhallen, som man invigde den 6 oktober 1900.

Petrus skulle sälja en ful ko

De flesta specerihandlarna i staden hade en stor kundkrets från landsbygden. Man köpte eller bytte varor och affärsuppgörelsen avslutade gärna med ett glas av det billiga vin såldes i butiken, gärna också en cigarr.

En liten historia må räddas ut glömskan. Petrus var på kreatursmarknaden för att sälja en ko, vars horn var vuxna nedåt. Rätt som det var kom en spekulant och tittade på kon. Ho ä bara så fuler, sa spekulanten. Ja dä ska jag sega dej, sa Petrus, att hade du de där horna skulle du inte va ett dugg vackrare.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19720830

Näcken vid Linnefors kvarn

2010-06-07T02:48:00.000-07:00

Några vill påstå att Näcken finns i kvarnfallet vid Linnefors. Några har sett honom i vattenfallet - tja,varför inte. I folktraditionen har näcken skildrats som ett musikaliskt väsen. Han, för det är alltid frågan om en manlig gestalt, visar sig som en spelman med förtollande spel. Han kan också lära människorna konsten att hantera en fiol. Kanske har någon hört näcken eller strömkarlen spela en månljus kväll i Linnefors kvarnfall? Det är kanske värt en promenad för att se strömkarlen i vattenfallet. Är ni på riktigt fantasihumör kanske ni också kan höra "Drullet" läsa sin egen dikt om sin stuga vid kvarnen. Så här lyder den:

Långt bort i skogen vi Linnefors kvarn
där ligger min stuga precis som ett barn,
där lever jag lycklig i sus och i dus
och trivs så gott bland loppor och lus.

"Drullet" var ett stort original, en bohem. Hans namn var August Andersson född i december 1847 - alltså för ganska precis 150 år sedan. Han druknade i juni 1895 Gerskaström. Han var en grann karl med ett praktfullt rött skägg och han var svag för kvinnor. Vad han levde av kunde ingen begripa. Håkan Sandstedt och Tage Johansson har berättat om honom och hans vilda leverne. "Drullet" höll strängt på söndagen som vilodag. Då ville han vara i fred och inte bli störd. En söndag kom några vänligt sinnade damer från staden på besök och hade kaffe med sig. De ömmade för "Drullet" i hans eländiga stuga. Men "Drullet" öppnade inte utan ropade åt dem:
- Jag kan la te minstingen får vara ifre för fruntimmer en sönda". Denne ömsom glade ömsom tvära bohem drog alltid uppmärksamheten till sig, inte minst barnen följde honom i hälarna för att få höra honom sjunga en stump.

Men Linnefors kvarn är inte bara "Drullet". Vattnet från kvarnen kom från Kroksjön och där låg dagsverkstorpet Kroksjökärr. Det hörde till Tokebacka Nedergården och finns omtalat första gången på 1820-talet. Den första torparen hette Petter Ekström och hans hustru Helena Främberg. De hade fyra barn, två söner och två döttrar. Den siste torparen var Axel Simon Johansson och Greta Gottfrida Carlsdotter. Av deras fyra barn var Tage äldst. Det är han som berättat för Håkan Sandstedt om sitt barndomshem vid Kroksjön och det var han i Alingsås hembygdsförenings regi genomförde torpinventeringen med Rolf Lagerström som kompanjon. Detta hände 1976.

Hans far, den siste torparen, skulle göra 20 dagsverken på Tokebacka Nedergården. Det blev mest vår och höst i samband med vårsådd och höstskörd. Han fick bränsle till sin stuga i skogen men måste hålla sig till torra och skadade träd. Då hans dagliga arbete var knutet till Alingsås snickerifabrik strax söder om järnvägen kunde det säkerligen bli knepigt att hinna med alla 30 dagsverken.

Linnefors kvarn fanns redan på 1730-talet men då som vadmalsstamp. Att stampa vadmal eller valka kläder innebar att tyget trampades eller stampades i ett vattendrivet stampverk. Processen byggde på ullens förmåga att filta sig. Kvarnen fanns enligt uppgift 1739 och då uppförd av Alströmers manufakturverk. Som vadmalsstamp levde inte kvarnen länge. Det olyckliga riksdagsbeslutet 1766 innebar för manufakturverkets del att dess stolta dagar var till ända. Statens ekonomiska stöd drogs in och därmed decimerades verksamheten. Det innebar att vadmalstampen vid Linnefors avstannade.

Den som åter drog igång kvarnen var garvaren och rådmannen J Berggren. Han malde ekbark på 1830-talet och något tiotal år framåt för garvanas behov. Den söndermalda barken lades mellan djurhudarna i ett kar och så fylldes karen med vatten. Alingsås hade vid den här tiden och även senare förhållandevis många garvare och alla hade behov av den malda barken.

Sedan barkkvarnen monterades ner någon gång på 1850-talet byggdes en mjölkvarn i dess ställe. Först uppläts den åt häradshövding Waldemar Hessle på Hjälmared, som för övrigt var ägare av Nolhaga 1828, och senare till Nils Sandberg på Kristineholm. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852 men efter tio år övergick han till att handla med spannmål. Han köpte sig ett markområde öster om stan år 1855 där hn lät bygga ett magnifikt tvåvånings trähus med en elegant träveranda ut mot landsvägen till Skara. Han kallade gården Kristineholm efter sin hustru Kristina. Som spannmålshandlare var har naturligtvis intresserad av kvarnen vid Linnefors.

Kvarnens första mjölnare var Erik Johan Andersson och hans hustru Christina Nilsdotter. Hon födde honom nio barn, fyra söner och fem döttrar. Det första barnet 1851 och det sista 1874. Under 23 år födde hans hustru nio barn. Arma kvinna!

Den siste mjölnaren hette Carl Bengtsson, när han slutade omkring 1900 lades kvarnen ner och träbebyggelsen revs något år senare under första världskriget.

Men Linneforsen fortsatte att leva även om kvarnen slutat mala och byggnaden rivits. När Alingsås stad funderade på att anlägga en vattenledning för att förse alingsåsborna med gott dricksvatten visade sig Stora Kroksjön med sitt klara vatten vara en tänkbar lösning men stadens fäder valde en annan utväg.

Istället blev det Alingsås snickerifabrik, som intresserade sig för Linnefors vattenfall. Fabriken ville bygga en kraftstation vid Linnefors och draga en ledning för kraft och belysning till området strax söder om järnvägsstationen. I mars 1904 fanns ett kostnadsförslag färdigt från tyska AEG på 7835 kronor och i maj påföljande år lämnade Kungl. Maj:t sitt tillstånd till kraftstationen.

Ett litet problem uppstod dock när ledningsstolparna skulle sättas ut. Ägaren till Stockslycke gård, Edward Wemyss, ville inte att ledningen skulle dragas över hans åkerfält utan istället följa bäcken ner till Gärdskens strand och vidare utmed strandkanten fram till Stampgatan.

Om det visade sig vara nödvändigt att några träd behövdes fällas krävde Wemyss två kronor för varje träd. Efter vissa korrigeringar kunde kraftstationen tagas i bruk under hösten 1905. Efter drygt tio års tid slutade snickerifabriken att utnyttja kraften från Linnefors vattenfall.

Som avslutning måste berättas om en rolig annons i Alingsås Weckoblad införd i juni 1876. Uppgiften har jag fått från Håkan Sandstedt.

Alingsåsborna inbjöds att nyttja kvarnfallet som dusch efter doppet i Stora Kroksjön. Det kostade 5 öre per person när mjölnaren fanns på plats och 10 öre när kvarnen var stängd.

Det är kanske i den uppgiften vi har att finna förklaringen till näcken i kvarnfallet. Någon alingsåsbo som badat i Kroksjön, har också duschat i vattenfallet och då tagits som näcken. Men ni kan väl hålla med om att det är bra mycket mer spännande med en riktig strömkarl. Näcken kanske finns - vem vet?

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Tre Alingsåsgårdar som alla uppkallats efter kvinnor

2010-06-02T00:05:00.000-07:00

Det gamla Alingsås låg innanför Ringgatorna. Där fanns kyrkan, rådhuset och de båda torgen, handelsbodarna och hantverkarnas verkstäder. Två stora bränder under åren 1749 och 1779 härjade de östra och södra delarna av stan, men den förnyades och utökades också med några kvarter österut. Till stans område, men långt utanför Ringgatorna, hörde stadsskogen som ägdes gemensamt av borgerskapet. Stadsjordarna låg företrädesvis söder och väster om stan. I stadsskogen fick varje tomtägare ta ut bränsle och virke efter anvisning, men en stark önskan hos fler borgare att få äga sin del av stadsskogen utlöste ett beslut något av de första åren på 1800-talet om delning av skogen, så varje tomt fick ett stycke mark på drygt ett tunnland.

Forsells torp

Mariedal hette förr Forsells torp. Vem var Forsell? Jonas Alströmer hade en bohållare i sin tjänst som under några år på 1750-talet hade tobaksplantage intill Stockslycke bys ägor. Det är sannolikt att han fått ge namn åt den intaga, som länge skulle kallas Forsells intaga strax väster om nuvarande Mariedal. Man måste komma ihåg, att Stockslycke by med inägor låg väster om sjön Gärdsken. Vi vet dessutom, att gästgivaren Anders Lewander i Leaby ägde Forsells torp med åbyggnader i början av 1800-talet och att garvaren Sven Nattsén köpte mark och hus den 29 april 1841. Det är också under Nattséns tid som namnet Mariedal förekommer första gången och det är hans hustru Maria som gett gården det nya namnet. Under ett par år ägde karduansmakaren F N Alard gården, men sålde den till Johan Hulthén, som i sin tur sålde den till till handlaren och rådmannen C A Norinder i maj 1864. Mariedal var inte någon stor gård. Det ursprungliga Forsells torp bestod av 8 tunnland åker och äng, men under Norinders tid utökades gården genom nya markköp så att åker- och ängsarealen på 1870-talet omfattade 25 tunnland.

Rådman Norinder lät ingenjör J Hellström rita och bygga den nya manbyggnaden 1864 på nästan samma plats som den gamla "trissan", en rundbyggnad med två rum, där garvare Sven Nattséns arbetsfolk huserat. På 1870-talet ändrades och tillbyggdes huset efter ritningar av arktiekten Adrian Pettersson i Göteborg, samma man som ritade Nolhaga slott 1879. Samtidigt som grundstenen lades till manbyggnaden, planerade man också trädgården som i färdigt skick omfattade 3 tunnland med fruktträd, bärbuskar och så småningom också ett växthus som byggdes 1877.

Betet i stadsskogen var också samfällt. Borgarans kor och hästar släpptes innanför den inhängnad, som man också gemensamt underhöll. Idag kallar vi fortfarande området för stadsskogen, det är markerna mellan järnvägen och E 3:an med Bryngenäs som gräns i väster och Kavlås i öster.

Ingen ovanlig syn

För var det inte någon ovanlig syn i Alingsås med kor och hästar på stans gator som sommartid släpptes till sina beten och vattningsställen. Många borgare hade ett litet jordbruk och ladugården låg ofta på stadstomten, där man också hade får, getter och höns. Kvällar och morgnar fördes bostapen från fähusen ut på markerna utanför tullarna. Om man lämnade stan för att bege sig västerut till stadsskogen eller längre bort, färdades man på Göteborgsvägen med träd på ömse sidor som en allé. På vänster sida om vägen på en höjd låg Mariedal, gården som gett namn åt vår stadsdel. Fortsatte man längre bort på samma väg låg Charlottenberg på en höjd på höger sida. Båda bostadshusen finns ännu kvar men något förändrade.

Typisk representant

Manbyggnaden var en typisk representant för 1800-talets snickarglädje med profilsågade bräder, krusidullig farstukvist och veranda med glasfönster. Tack vare de nya ångsågarna kunde man snabbt och billigt förvandla timmerstockarna till bräder, plankor och reglar och maskinhyvlarna gav brädorna en slät yta eller vilken profil man nu önskade, och dekorativa detaljer på dörrar och gavelbrädor uppskattades och beundrades mer än annat. Idag kan vi knappast bygga äkta farstukvistar - de skyddade uteplatser vi mäktar åstadkomma kan aldrig ersätta den säregna stämning som man upplever sittande på verandan eller förstukvisten i väntan på kärkomna gäster eller en tidig morgon när solen letar sig fram genom snickarglädjen.

Välkända, aktade

Rådman Norinder var en välkänd och kommunalt verksam person i stan. Han valdes till ordförande i drätselnämnden 1869 - 1872 och tre år senare med stor majoritet till rådman. Efter hans bortgång 1893 såldes Mariedal till en annan välkänd och aktad alingsåsborgare, Petter Sandberg, som var handlare liksom flera andra i hans släkt. Han övertog hotellrörelsen i Alingsås och drev den i ett tiotal år, men drog sig sedan tillbaka från all affärsverksamhet för att ägna sig åt jordbruk, som låg honom varmt om hjärtat, på sin nyförvärvade gård. Hans tid som jordbrkare kom att bli kort, blott ett par år efter inköpet gick han bort. Även Petter Sandberg var kommunalt verksam och invaldes som ledamot av den första stadsfullmäktigeförsamlingen 1895. I januari 1897 såldes Mariedal av sterbhuset till en göteborgare S Olsson, som i sin tur sålde till apotekare Casimir Kihlström

Herrgårdsmässig

Väster om Mariedal på andra sidan Göteborgsvägen låg Charlottenberg. Gården finns än idag, men husets gamla fina exteriör har på ett olyckligt sätt förändrats genom de nya fönster som satts in och genom den stora skorstenen intill östra gaveln. Charlottenberg tillhörde de byggnader tillkomna vid 1800-talet som fick en lite herrgårdsmässig prägel. Den yttrar sig i husets lätthet och elegens och understryks av den lilla frontespisen och verandan. Bland husets detaljer märks de mycket vanliga halvrunda förstren på gavlarna och på frontespisen, fönsterfodren med tandsnittsdekor och den profilerade locklisen. Hela byggnaden andas harmoni, balans och klarhet liksom många andra hus i den klassicistiska stilen under 1800-talets första hälft.

Många ägare

Charlottenberg var inte heller någon stor gård. Åker och äng utgjorde 15 tunnland. I början av 1800-talet ägde handlaren och rådmannen Sven Ahlrot gården och efter hans hustru Charlotta har den fått sitt namn. År 1847 köpte handlaren Gustaf Öberg gården. Han hade sin affär i huset Kungsgatan - Färgaregatan (nuv Domus) och det var han som lät uppföra den manbyggnad som vi ser idag. Efter hans död 1866 bytte Charlottenberg ägare många gånger. Nils Sandberg på Kristineholm ägde den en kort tid och sedan fanjunkare O Bäfverfeldt, som sålde gården 1894 till fabrikör j F Andersson i Göteborg, och omkring 1904 övertogs Charlottenberg av sjökapten Bothén.

Magnifikt hus

Inte långt från det som förr kallades stockholmsgrindarna, där Kungsgatan korsade järnvägen och sedan övergick i den stora landsvägen mot Skara och Stockholm låg Kristineholms gård, ägd av Nils Sandberg. Han hade värdshusrörelse i stan sedan 1852, men efter tio år övergick han till handel med spannmål och sprituosa. Samtidigt köpte han ett markområde öster om stan för att ägna sig åt lantbruk och byggde sig ett magnifikt bostadshus av trä i två våningar med en för den tiden mycket typisk glasveranda i två våningar vänd mot stora landsvägen. Gården gav han namnet Kristineholm efter sin hustru Kristina.

Nils Sandberg var en betrodd man i stan och tillhörde drätselnämden under flera år och invaldes i riksdagens första kammare 1877. Hans son Axel - vanligen kallad patron - övertog Krisineholm 1888. Han ansågs vara stans starkaste man, glad och godmodig och en väldig jägare med en flödande fantasi när det gällde jaktbedrifter. På Kristineholm bodde också hans tre systrar, tre snälla och gästfria fröknar.

Tre kvinnor

Det var 1855 som som Nils Sandberg köpte Tomasgården efter handelsmannen P D Kullgren och efter rådmannen J I Grönvall inköpte han Holmen Östergård 1864 vilket gjorde att den samlade jordarealen utgjorde 50 tunnland. Först uppfördes ett bostadshus i en våning 1859, men det togs ned 1880 för att ge plats åt et stort och stilfullt trähus i två våningar ritat av arkitekten Malmsten i Göteborg. Huset finns fortfarande kvar intill E3:an men i ett bedrövligt skick.

De tre alingsåsgårdarna Mariedal, Charlottenberg och Kristineholm har alltså uppkallats efter tre kvinnor med namnen Maria, Charlotte och Kristina.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730207

Kungsgatan alltid lika levande

2010-04-05T05:23:00.000-07:00

Handelsboden blev ofta i gamla tider mötesplatsen för många stadsbor, som gjorde sina inköp och för lantbor, som lämnade varor till handelsmannen. Gärna samlades man utanför bodarna och diskuterade de senaste nyterna i staden, skämtade om grannar och tillresande och berättade historier. Inte sällan hade man särskilda samlingsplatser för lantbor från till exempel Bälinge och Lena. Än idag kallar vi den öppna platsen i hörnet av Nygatan och Kungsgatan för Bälinge torg medan Lena torg, som är namnet på hörnet av Kungsgatan och Östra Ringgatan, kanske är mindre känt och använt.

Om man hade ärende till handelsboden och klev in i affären så möttes man av en stark doft av tobak, sill, kaffe, kryddor, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och ris och i taket hände forogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä. Efter avslutad affär brukade det bjudas på ett glas vin. I varje fall berättas om Alfred Hedén, som drev affär i hörnet av Kungsgatan och Stora Torget, att han gärna bjöd på ett glas vin eller en cigarr efter avslutade affärer mellan sig och någon bonde, som levererat varor.

Bodbiträdet uppträdde i kavaj, skjorta med vit löskrage och med skärmmössa på huvudet. Han vägde med säker och van hand upp de varor som såldes och snabbt och skickligt snurrade han karamellstruten. På hyllorna bakom honom stod den tidens alla härligheter, i taket hängde granna fotogenlampor och på en särskild hylla tronade skålar och fat av gnistrande kristall.

Kungsgatan

Kungsgatan har inte alltid varit den förnämsta gatan. I en tid av rojlism var det naturligt att den stora gatan i stadskärnan gavs namnet Kungsgatan och lika naturligt var att köpenskaperna koncentrerades till just denna gata. Handelsbodarna, som just började blomstra under 1800-talets slut, kom till största delen ligga utmed Kungsgatan och dess tvärgator.

Kungsgatan var sannolikt den första stensatta gatan. Ännu så sent som 1822 var inte torget stensatt överallt och de är först på 1830-talet gatorna i centrala delarna börjar stensätts. Kullerstenarna var inte så bekväma att promenera på, men å andra sidan kunde man röra sig ganska fritt över hela gatans bredd utan risk för att möta någon trafik och därmed ta sig fram på bästa sättet.

Slamret av vagnarnas järnskodda hjul mot kullerstenarna, när lantborna körde in till staden tidiga morgnar med varor till torget eller handelsbodarna, gjorde kanske de boende utmed Kungsgatan drömde tilbaka till en tid då kärrorna tyst daog fram i gatans sand och grus. Nymodigheter som gatsten uppskattades inte av alla i staden!

Kungsgatan har varit en i allra högsta grad levande gata, Verksamheter har skiftat, personer har kommit och gått, märkliga händelser har avlöst varandra och nymodigheter förändrat gatan och dess verksamheter.

Mollskinnsbyxor

I hörnet av Kungsgatan och Torggatan hade manufakturhandlaren T Hellström sin butik. Här såldes bl a mollskinnsbyxor, som Rika Svärd sydde. Fredrika Svärd bodde på Solgatan och kallades kort och gott Rika. Hon erhöll 25 öre för varje par byxor hon sydde och man kan tycka att det inte var särskilt generöst betalt. Man kan förmoda att symaskinen i Rikas hem på Solgatan ständigt snurrade för att hålla leverenserna igågn och hålla familjen med imkomster. Man kanske kan påstå att Fredrika Svärd var vår första konfektionsindustri - en föregångare till Kabom.

Horn-Kalle

På andra sidan Kungsgatan snett emot Hellströms butik låg Nattsénska garveriet, där gesäller och mästare drev det tunga och besvärliga hantverket med hudberedning och sullädertillverkning. Hos Nattsén fanns en gesäll, som kallades Horn-Kalle, därför att han hade hornlikande bulor i pannan. För att slippa detta förhatliga öknamn bestämde sig gesällen för att operera bort dem. Men världen och människan är grym - ett nytt öknamn, Hornlöse Karlsson, fick han bära.

Guldbröllopsfest

I hörnet av Färgaregatan och Kungsgatan låg postmästare Sommars hus. Postmästaren upplät en del av sitt hus till staden för den där skulle ha rådhusrättens lokaler. Under 1792 till 1828 höll stadens rådhusrätt till i Sommars hus. Det berättas om en furstlig fest, som Johan Alströmer höll för postmästaren och hans fru, när de firade guldbröllop den 26 december 1780. Paret hämtades kl 9 om aftonen till Alströmers hus där stadens förnämsta och andra utifrån kommande gäster samlats till ett antal av 90 personer. Det höls högtidstal och därefter avåts en festmåltid och brudparet, 80 och 75 år gamla, inledde den den efterföljande balen, som pågick till natten. Efter natten spisades det igen och samvaron fortsatte till kl 4 om morgonen, då det ålderstigna paret reste hem till sitt. Postmästare Sommar avled - inte av denna fest - vid 90 års ålder 1790.

På motsatta sidan av gatan, där vi idag har Robert Nilssons slöjdaffär, låg för mycket länge sedan ett trähus i två våningar, som ägdes och beboddes av Tore Carlsson och Annika Gisledotter, föräldrar till Jonas Alströmer, som föddes i detta hus 1685. Här levede Jonas tills han som 17-åring efter faderns död gav sig ut i världen. I den svåra brand, som övergick stadens centrala delar 1749 förstördes Jonas Alströmers barndomshem.

Nygrens gård är en gammal gästgivaregård. Det berättas om Linné, att han övernattade här under sitt besök i Alingsås sommaren 1746, då han befann sig på resa i Västergötland.

Bälinge Torg

Bälinge torg kallas än idag, som nämnts, platsen i hörnet av Nygatan och Kungsgatan. Här hade "Kalle på trappa" sin affär. Han brukade stå på trappan med tummarna innanför västen och språka med förbipasserande. Alingsåsborna gav honom namnet "Kalle på trappa" för hans vana, eller ovana, att från sin trapp till affären ständigt stå och prata med kunder och andra som bara passerade hans bod.

Gubben Ek

Vid Kungsgatans slut, nära Järtas park, låg Ekens krog, där gubben Ek hade sitt gästgiveri. Det var brukligt att man tog sig en marknadssup innan köpslåendet på kreatursmarknaden började och många är väl de affären, som både börjat och avslutats hos gubben Ek. Han hade en servering för "bättre folk" i en lokal mot Kungsgatan och för "sämre folk" i en lokal mot Östra Ringgatan. Han höll inte bara krog utan hyrde också ut hästar. Hans stalldräng, som inte lär varit något ljushuvud, tog sig före att en gång sadla en häst och sadeln kom felvänd. Gubben Ek blev naturligtvis arg och ryttaren inte mindre, men drängen försvarade sig med att "inte visste ja åt vilket håll herrn skulle rida".

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 801010

Området som gick sönder

2010-04-04T07:21:00.000-07:00

Kan industriområdet mellan stationen och väg E 3 vid Stråhles allé ha något gemensamt med Stockslycke gamla by? Jo, det förhåller sig faktiskt så. Industriområdet ligger delvis på gammal bymark. Stockslycke by, som låg väster om nuvarande Electrolux vid Hemvägen och Lärkvägen, bestod av tre hemman, nämligen Skattegården, Grågården och Nordgården. Byn hade sina jordar och lyckor utspridda norrut ända fram till Södra Ringgatan och österut till Gerdskens stränder. Industriområdet ligger alltså delvis på den gamla byns marker. Den gamla byn låg på den höglänta delen söder om Lärkvägen mot Hemvägen och kallades förr Högen rätt och slätt. Byn fanns ännu på 1850-talet, splittrades när laga skiftet genomfördes och då revs eller flyttades stugorna.

I byn hade förr en av Alingsås församlings två kommunistrar sitt boställe. Då ett ägobyte skedde mellan Jonas Alströmer och kyrkan någon gång på 1750-talet flyttade Jesper Torin, som då var en kommunistrarna, till kyrkans nya boställe Slävik i Hemsjö. De sista bystugorna på 1850-talet var "Zakris stuga", som låg närmast sjön Gerdsken, och "Hyfvats", som låg närmare bygatan. På norra sidan om den låg "Nilsagården" och "Larsastugan". Från Stockslycke by var vägen in till stan inte särkilt lång. Följde man den lilla vägen norrut nådde man Stampen, Brännerilyckan och Lilla torget så småningom.

En del av bymarken togs i anspråk när Västra stambanan skulle byggas på 1850-talet. Överste Nils Ericson, som var chef för detta jätteprojekt, förhandlade med staden om lämplig ersättning till de olika markägarna. Det var säkert ingen lätt uppgift och den krävde troligen en god portion diplomati. I juli 1855 var alla förhanldingar avklarade och markägarana, som avstått jord till järnvägsbygget, hade fått sina likvider. I november 1862 invigdes sträckan Göteborg-Stockholm med all den pompa och festivas, som stunden bjöd.

Med Västra stambanans tillkomst bröts Alingsås isolering. Nu kunde man lätt och behändigt nå de stora metropolerna Göteborg och Stockholm och frakta sitt gods bekvämt till städerna utefter linjen. Det var ingen tvekan om att järnvägen betydde mycket för industrietableringen i Alingsås. Redan 1862 startade Alingsås bomullsväveri av Charles Hill och ett år enare började N T Möller tillsammans med några kapitalstarka herrar brygga öl på Kåtlyckan invid Lillån. Företaget Alingsås bryggeri, stannade sedan i många år i familjen Möllers ägo.

Området söder om stationen förblev länge outnyttjad. Industrietableringarna dröjde och det var först på 1930-talet, som området blir riktigt intressant för industriell verksamhet. Först på plats i kvarteret Yxan och Hammaren var Alingsås Verkstäder med mekanisk verkstad och gjuteri någon gång omkring 1880. Ungefär samtidigt startades en snickerifabrik, som låg längre österut på området strax bakom nuvarande Assa-Stenman.

Under 1900-talets första decennier skedde en industriell etablering, som fick stor betydelse för hela området. Det innebar början till en utvecklng där jordbruksmarken successivt togs i anspråk för industriell verksamhet. Längst i öster, som en utpost mot sjön Gerdsken, byggde Linnefabriken med Victor Åkerlund som huvudägare i april år 1900 och i väster fanns redan den mekaniska verkstaden, som övertogs av Elekro-Apparat 1925 sedan Alingsås Verkstäder drabbats av konkurs. Längst västerut fanns Hallbergs trädgård, som Erik Hallberg startade 1903 med frilansodlingar. Något tiotal år senare hade anläggningen utökats med stora växthus.

Fler företag kastade senare sina blickar på den välbelägna marken och omkring 1930-1935 byggdes flera viktiga industrier såsom Hellqvists påsfabrik, konfektionsaktiebolaget Drabant, Alingsås mejeri och Max Klusendicks metallfabrik. Max Klusendick köpte egendomen Lilleskog 1927 och flyttade då dit med sin familj och flyttade samtidigt över sin metallfavbrik från Spånga i Stockholm till Alingsås. Han köpte ett markområde av staden söder om järnvägen, där hans fabrik byggdes 1933. Efter några år ombildade han sitt företag till aktiebolag under namnet Tekaverken AB. Av åldersskäl drog han sig tillbaka från det aktiva ledarskapet 1954 och sålde sitt företag till Aug Stenman AB i Eskelstuna.

Konfektionsaktiebolaget Drabant såg dagens ljus den 1 januari 1932. Det var tre herrar, Gösta Bolling, Gösta Almgren och Edvard Reitz, som alla arbetade hos Kabom, som beslöt sig för att starta en ny konfektionsfabrk för herrkläder. På vårvinterna 1935 köpte de en tomt i hörnet av Göteborgsvägen och Stråhles allé där en ny fabriksbyggnad stod färdig för inflyttning i juli samma år. Huset byggdes senare på med ytterligare en våning.

De gamla verkstadsbyggnaderna vid Järnvägsgatan övertogs av Elekro-Apparat 1925, som byggde till anläggningen med en stor hallbyggnad inåt tmten. Det skedde 1939, och drygt tjugo år senare såldes hela kompextet till Elekro-Helios.

Inom området från Drabant i väster till Stampen kvarn i öster fanns under åren från 1930-talets mitt till 1970-talets mitt en rad företag inom textil- och verkstadsindustrin, armaturfabrik, möbelsnickeri, bilverkstad, järnhandel, mejeri och trävaruaffär samt nederlag för Pripps bryggeri.

I början av 1950-talet planerade man en radikal omläggning av trafiken genom staden. En ny väg, E3:an skulle gå strax söder om industriområdet, rakt genom stadsdelen Stampen och vidare österut mot Kristineholm. Först omkring 1960 kom arbetena igång med den nya vägen, som i ett slag förändrade industri- och bostadsområdet söder om järnvägen mellan sjön Gerdsken och Stråhles allé. Området gick sönder. Stampenområdet fick mycket dåliga förbindelser med övriga staden och tidigare väl fungerande bostadsområden separerades i en nordlig och sydlig del med försämrade kommunikationer mot centrum.

Under 1970-talet började delar av industriområdet söder om järnvägen att förfalla och förslummas. Området var ju väl exponerat mot stationsområdet och för passerande tågresenärer var området inte någon skönhetsupplevelse. I början av 1980-talet påbörjades det stadsplanearbete vars resultat vi ser idag. Ett helt nytt område har vuxit fram med nya anläggningar, ombyggda och förbättrade hus. Nu erbjuder området en annan anblick från järnvägen.

På allra senaste tiden har namnfrågan för området diskuterats. Ett förslag finns att kalla området för Västerport. Men på lantmäteriets kartor står stadsdelen upptagen som Asplyckan. Området har alltså ett namn.

Studerar man Albert Liliensbergs stadsplaneförslag från år 1909 över det aktuella området, finner man att Ståhles allé då hette Linggatan, att det fanns tre gator inom området med namnet Algatan, Åsgatan och Harladsgatan. Och Sveagatan gick som en bred aveny från väster mot öster bort till Gerdskens strand. På roteindelningskartan från 1919, som upprättades av stadsingenjören S E Bengtsson, har essa namn eller gatusträckningar inte förändrats. Kvartersnamnen inom området var Yxan, Hammaren, Filaren, Träskon, Smeden och Gjutaren.

Fältet kan nu vara fritt för fantasin att konstruera nya namn för detta industriområde!

Avslutningsvis kan jag bidraga med en liten lista på några mer eller mindre seriösa namnförslag som: Allén, Alléplan, Asplyckan, Hoppets Stråhle. Drabanten, Svea, Sveastan, Södermalm, Söderstan, Lyckan, Rondören, Bulten, Järnmalmen etcetera.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 1990 vecka 43, oktober

Gustaf Nilssons hus

2010-03-11T05:32:00.000-08:00

Ännu så sent som på 1880-talet var tomterna i de kvarter, som låg i korsningen av Plangatan och Nygatan obebyggda som när på hörnhuset i kv Kämpen. Här finns alltid gott om utrymme för nya hus och stadsfiskalen Gustaf Nilsson valde hörntomten i kv Väduren för sin pampiga trävilla , som restes 1907.

Det är en för sin tid ytterst modern och typisk trävilla i två våningar med källare och vind. Det finns inte många tornvillor i innerstaden av det här slaget så därför är det så mycket intressantare att den bevaras. Alingsås kommun äger huset och socialförvaltningen använder lokalerna för sitt daghem Linden.

Stadsfiskalen Gustaf Nilsson var en i Alingsås välkänd och mångbetrodd man. Han förordnades den 1 augusti 1878 att vara stadsfiskale i Alingsås. Under sin tid uppbar har en lång rad offentliga och enskilda uppdrag, det skulle föra för långt om alla hans uppdrag skulle räknas upp. Han lyckades under sina verksamma år hinna med otroligt mycket.

När områdesplanen för Alingsås innerstad antogs i december 1980 fanns i det avsnittet, som behandlade bevarande av kulturhistorisk värdefull bebyggelse, upptagna många bevarandevärda hus. Till den gruppen hörde just Gustaf Nilssons trävilla. Invändigt finns en del kvar av den ursprungliga inredningen med den nedre hallen och den stora trappan upp till andra våningen. Utvändigt är huset med sin snickarglädje, sina torn och tinnar och överraskande takutsprång ett klassisk barn av sin tid - det tidiga 1900-talet - då man i glädjen över att behärska de nya tidens utsmyckningar i trä ibland gick till överdrift. Men Gistaf Nilssons trävilla är inte någon överdrifternas hus vad gäller utsmyckning. Det är balanserat men också spännande och roligt.

Per Henrik Rosenström

Ur boken Hus och gårdar i Alingsås, 1987

Gräfsnäs slott har stark anknytning till historien

2010-02-12T01:32:00.000-08:00

Från nyare tid eller efter 1520-talet då den svenska kungen Gustav Vasa ledde landets öden och formade det moderna Sverige flödar de skrivna dukumenten allt ymnigare. Våra kunskaper om arbete och liv under 1500-talet och århundradena framåt är betydligt vidare och djupare än vår kännedom om medeltiden och ännu längre bort liggande tider.

Från 1500-talet härrör Gräfsnäs slott, idag en ruin, som restaurerats i flera omgångar. Visserligen har mycket skrivits och berättats om Gräfsnäs, men det förtjänar att upprepas då det är den enda historiska byggnad av betydelse som vi har och en byggnad med stark anknytning till svensk historia. Gräfsnäs föregångare var borgen på Loholmen i sjön Anten. Den borgen har en anknytning till Gustav Vasa, som 1536 hämtade sin andra hustru Margareta Eriksson Leijonhufvud med vilken Gustav Vasa hade sönerna och sedemera kungarna Johan III och Karl IX.

Loholmen förstördes av uppretade bönder som ej kunde tåla det hårda regemente ägaren Sten Leijonhufvud förde. En bondeplågare av stora mått enligt många källor. Det nya slottet uppfördes någon gång i slutet av 1500-talet och har sedan varit platsen för rika händelser och dramatsiska episoder. Slottet hade som ägare släkten Leijonhufvud eller Lewenhaupt som namnet ändrades till senare. År 1735 blev Gräfsnäs ett fideikomiss genom att friherrinnan Katarina Fehman så bestämde i sitt testamente. hennes yngste som Johannes insattes som fideikommissarie.

En överste, Johan Theodor Gripenstedt, avled 1821 och efterlämnade inte några arvvingar varför man beslöt att Gräfsnäs skulle upphöra som fideikomiss och återgå till att vara arvejord.

"Styggt vatten"

Hur såg då detta slott ut som speglades sig i sjön Anten? Visst finns det avbildat i ett stort planschverk från 1600-talet men det är inte säkert att slottet överensstämmer med verkligheten. Men det finns en kvinnlig författare med namnet Sophie von Knorring, som var född på Gräfsnäs 1787. Hon har i sin bok Minnen, som tyvärr ej blev avslutad, behandlat sin barndom och skriver så här: Det sträckte sina stolta torn mot himlen, det vilde på tre alnar tjocka murar och var omgivet av djupa löpgravar. Vattnet under vindbryggan var grönt och styggt, dyster den inbyggda borggården, vars enda inkörsport utgjorde ett lågt runt valv.

Sophie von Knorring tyckte att Gräfsnäs slott var lika ålderdomligt och förnämnt som Gripsholms slott vid Mälaren.

Under 1800-talets slut gick slottet mot sitt förfall. Taket togs bort och väder och vind fick fritt spelrum och därmed var slottets murar tillspillogivna. Det skulle dröja ganska länge innan återställningsarbetena sattes igång och det är först under de senaste tjuogo åren som en mer genomgripande förbättring har skett med slottets murar för att förhindra fortsatt förstörelse.

Om Gräfsnäs förgyller landskapet i den norra kommundelen så finns ett anatal stora gårdar i den södra som inte heller skäms för sig.

Nolhaga slott

Nolhaga slott i utkankten av Alingsås innerstad är ett verk av en man och en mycket märklig person, som var välkänd av sin samtid. Claes Adelsköld var född på Nolhaga, det gamla Nolhaga som en gång Jonas Alströmer lät bygga, och köpte sitt gamla fädernehem för att i dess ställe låta rita ett nytt i den tidens smak. Han anlitade en känd göteborgsarkitekt Adrian Pettersson och lät honom rita ett elegant hus i nyrenässansstil för sig och sin familj. Och Nolhaga blev 1880 ett slags västgötsk Haga där det nu ligger som en gräddvit maräng i parkgrönskan.

Alingsås stad förvärvade Nolhaga 1920 och det måste man säga var framsynt gjort av den tidens kommunalpolitiker. Genom köpet fick alingsåsrana en vacker park och ett vackert hus som så småningom blev kommunens kulturhus med utställningar, konserter, föreläsningar och mycket annat.

E3 söderut

Färdas man väg E 3 mot Göteborg finner man på den vänstra sidan gården Öserbodarana, som har sådana kvaliteter och är så kulturhistoriskt intressant att det finns förslag på att den skall kulturminnesförklaras. Men Österbodarna är inte bara herrgårdsbyggnaden utan äldre bostadshus, ladugårdar och stall och smedja, som tillsammans bildar en sådan förnämlig miljö.

Något längre bort ligger utefter E3 ligger Lilleskog, idag Skara stiftsgård, som ägdes av familjen Fleetwood och därefter av Max Klusendick, som också lät som gåva överlämna herrgården till stiftet.

På motsatta sidan av väg E3 skymtar nere vid Mjörns strand det ståtliga Bryngenäs, vars huvudbyggnad en gång uppfördes 1790 men förändrades år 1900 till det utseende det har idag med det torn, som ger huset sin alldeles speciella karaktär. Landskapet omkring Bryngenäs är bara det värt en mässa med sina vackra betesängar och ståtliga trädbestånd.

Lyngö

Men alingsåsbygden har inte bara ståtliga byggnader av ståndskaraktär. Här finns också miljöer med tilltalande enklare hus. Har man intresse av att se gammal bebyggelse i ett vackert landskap bör man ta den smala vägen upp till Lyngö by. Dit kommer man lättast genom att fara väg 180 mot Borås och strax bortom Lygnared ta en väg till vänster som klättrar upp mot höjderna. Här finns ett starkt kuperat område med betade hagar och åkermark och utsikten från den högsta punkten i byn ner över Lyngö sjö och de öppna markerna därbortom är helt betagande. Här i byn finns 1700-talshus av stort kulturhistoriskt intresse.

Det vackraste

Ofta hör man att det vackraste vi har att erbjuda i grannskapet av Alingsås är sjön Färgen med kringliggane sluttningar. Och visst är det riktigt och sannt. Landskapet är av norrländskt kynne. Står man uppe i Edsås och låter blicken svepa över sjön och bort mot höjderna så får man en känsla att befinna sig i ett helt annat landskap i en helt annan del av landet. Kan detta verkligen vara Västergötland med sina stora slätter och öppna marker? Jo visst är det det och vill man visa gästande vänner vårt vackra landskap så är Edsås den bästa utgångspunkten för vidare strövtåg i en bygd, som rymmer så mycket historia och kultur och skön natur.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840706.

Vävarnas barn - så hade dom det i Alingsås

2010-02-11T23:45:00.000-08:00

I vårt land kom industrialiseringen så sakta igång vid 1800-talets mitt. I England startade den redan under 1760-talet och innebar en övergång från hantverk och förlagssystem med hemindustri till fabrikssystem med storindustri. Från England blev industrialiseringen inte bara de stora framstegens tid då den nationella förmögenheten växte snabbt. Det blev också en tid i armod och människoförsämring, av utsatthet och otrygghet. Hur stor skuld det nya produktionssystemet hade i dessa missförhållanden är inte lätt att bestämma.

Manufakturarbetarna i Stockholm under 1700-talet och 1800-talets början levde under sällsynt eländiga förhållanden. Fabrikslokalerna var låga och osunda, arbetarbostäderna fuktiga och kalla.

Författaren Per Anders Fogelström har i sin bok Vävarnas barn givit en realistisk bild av vävarna och ders barn i Barnängens klädesfabrik längst ut på Södermalm i Stockholm. Vävarna bodde i de mörka och trånga fabrikerna och hade ingen rätt varken att sluta sig samman eller att lämna sitt arbete. De straffades om de villa ha mer betalt och de kunde agas som tjänstehjon. Vävarnas liv var hårt arbete och sträng vardag med ibland också glädje och ljus drömmar.

På den svenska landsbygden fanns sedan länge de obesuttna, som vid 1800-talets mitt sökte sig i tätnande skaror till städerna för att få ett arbete. På landsbygden sakande de både mat och arbete till följd av missväxtår och sjukdomsepedemier, och en utväg var att ta sig in till samhälena med förhoppning om arbete, bostad och lön. En annan utväg var att utvandra till det stira landet i vöster. Bara under ett enda år, nämligen 1869, utvandrade 40.000 svenskar. De arbetslösa som drogs till städerna från landsbygden blev den arbetskraftsreserv, som utgjorde förutsättningen för den spirande indsustrialismen i vårt land omkring 1850.

I Alingsås har textilindustrin under två perioder varit den allt dominerande. Första gången är under manufakturtiden på 1700-talet då Jonas Alströmer förverkligade sina drömmar om en industri i hemstaden. Det andra tilfället var då engelsmannen Charles Hill startade Alingsås Bomullsväfveri 1862.

Även om Stockholm var den helt dominerande manufakturstaden med mer än hälften av det totala antalet manufakturarbetare hemmahörande där vid 1700-talets mitt, så hade Alingsås manufakturverk en mycket stor betydelse för den egna staden och bygden. Arbetet utfördes dels i särskilda verkstäder under en eller flera mästares ledning, dels som hemarbete. I det senare falle var det oftast fråga om spinning. Verkstäderna var mycket anspråkslösa och redskapen relativt enkla och billiga. Fastigheten och verkstadsutrustningen var föga kapitalkrävande. Större delen låg i råvaror, halvfabrikat, färdiga varor och krediter till kramhandlare och andra avnämare. I Alingsås upptogs värdet på fast egendom, redskap och lösöre blott till en tredjedel av värdet på råvaror, halvfabrikat och produkter på lager. Det aktuella året var 1730.

I Alingsås liksom vid Barnängen i Stockholm fanns arbetarfamiljerna, såväl boende som arbetande, inom ett koncentrerat fabriksområde. Det hörde till ovanligheterna att företagen var organiserade på det sättet under 1700-talet. De större var det inte, men Alingsås och Barnängen utgjorde undantagen.

Från sitt besök i Alingsås på sommaren 1746 berättar Linné, inte utan stolthet, att det inte fanns några tiggare i stan. Alla som kommer till stan och är arbetslösa sätts omdelbart in i någon verkstad, vilket tyder på en livlig verksamhet vid manufakturverken och en god tillgång på arbete.

Stockholm och Norrköping var vid tiden för Linnés besök de viktigaste orterna för yllemanufakturen i landet. Alingsås kom först i tredje rummet med 4% av vävstolarna, 8,8% av arbetarna och 5,8% av tillverkningsvärdet i landet som helhet. Den kvinnliga arbetskraften vid manufakturverket fick råvaran utlämnad till sig och återvände med sin produkt till fabriken. Bland den kvinnliga arbetskraften var spinnerskorna den stora gruppen. Kvinnorna kom från de lägre klasserna, de var soldat- eller arbetarhustrur eller också fattiga änkor eller ibland döttrar till ståndspersoner. Ofta var spinningen ett hemarbete, men det förekom också att arbeterskorna helt och hållet var sysselsatta och bosatta inom fabriksanläggningen där de njöt säng och värme och hade sitt dagliga tillhåll.

Den andra stora textilepoken i Alingsås inleddes 1862 då Chrales Hill startade sitt bomullsväveri. Början var blygsam. I den nedlagda klädesfabriken i kv Fliten invid Lillån började man v'va på sex mekaniska vävstolar som drevs med kraft från det utbyggda vattenfallet i Lillån. Charles Hill hafe övertagit fabrikör L G Klings fabriksbyggnad invid Lillån och installerade där sina första vävstolar i den gamla fabriken, som snart utökades med nya byggnader.

I mitten av 1800-talet fanns 350 vävstolar md 10 arbetare sysselsatta. De första vävstolarna var Luncashirestolar lämpade för lätta och smala vävar. De var mekaniska, lätta och enskyttliga och drogs till en början med vattenkraft, men senare med ånga. Till en början var antalet arbetare större än antalet vävstolar, men när driften varit igång en tid så rådde det omvända förhållandet. En vävare skötte då fyra vävstolar och arbetet rationaliserades så vissa arbetare fick specialuppgifter såsom smörjning, bomskifte och reperationer. På det sättet höjdes eller ökades varje maskins produktion.

Men det är först när vi kommer in på 1890-talet som en textilproduktion i mer modern mening utvecklas. Allt fler byggnader fanns nu i kvarteren runt Lillån. Här fanns nu plats för 52 vävstolar och 300 arbetare. Man tillverkade domestik, kalikå, twills, shirting, mollskinn och kasinett, men också randade och rutade tryckta tyger. Vid den här tiden hade också en viss tillverkning av konfesktionssydda kläder kommit igång på sina håll ute i landet. Det betydde en ny marknad för vävererierna, som nu anpassade sin tillverkning efter den.

Charles Hills första år i Alingsås på 1860-talet var fyllda av planer för den nya verksamheten. Anskaffning av duktig personal var en viktig fråga. Till en början anställdes 23 väverskor och 4 solverskor. De förtjänade i genomsnitt 5 kronor i veckan om de var väverskor och 3 kronor och 50 öre för 18 revar på två dagar om de var solverksor. De förtjänsterna skall ses i relation till arbetsdagens längd. På 1860-talet hade man en arbetsdag på 13 - 15 timmar i väveriet, lördagarna var något kortare och söndagarna helt arbetsfria. Först år 1920 minskade den långa arbetsdagen till 9 timmar och veckolönen var 28 kronor.

De yngres och mindreårigas löner låg lägre och de manliga arbetarna högre. En väverska berättar att hon fick 8 kronor i lön för två veckor i gamla fabriken och då hyran för bostaden var 8 kronor i månaden så blev det ofta att man gick hungrig. Mest var det kaffe till frukost och potatis till middag. Färskt bröd kunde man inte köpa varje dag och bröd som var hembakat kunde man ha både en och två veckor. berättar hon.

Hushållsräkningen för en textilarbetare under en månad 1894 visar att mannen tjänar 42 kronor och 50 öre. Hans hustru har på grund av barnsäng nyss slutat arbeta och tre av döttrarna förtjänar 90 öre om dagen vardera. Utgifterna för kött, fisk, ägg och fläsk samt sill uppgick till 8 kronor för hela månaden eller 24 öre om dagen! Kosten kan inte varit särskilt riklig, kraftig eller omväxlande.

Första dagen i väveriet, berättar en väverska, blev en bullrande upplevelse. Skulle man säga något gick det inte att bli hörd då braket och dånet var förfärande. Om ett par dagar hör du inte braket, brukade vara en tröst som gamla väverskor gav de yngre. En väverska, som nyligen börjat sin anställning i Hillska fabriken, hade av misstag fått in två skyttlar i väven. En vävslagare fick syn på detta och väverskan blev så förskräckt så att hon darrade i hela kroppen. Men allt gick bra.

Belysningen i vävsalen var öppna gaslågor, som luktade illa och inte gav mer ljus än månskenet.

Vävarbarnet hade lättare sysslor i fabriken och arbetade ofta tillsammans med sina mödrar. Oftast hjälpte de till mot solvning, spolning och syning som var ansträngande för både öga och kropp.

Arbetsgivarna hävdade ofta att barnen lämpade sig bättre än vuxna för vissa sysslor. När mulspinnmaskinerna skulle göras rena t ex kördes spinnmaskinen ut och de yngsta pojkarna, som var i rätt storlek för att springa under trådarna och borsta spinnstol och varp rena från damm, fick göra detta.

Bostäder till de anställda fanns redan under Charles Hilss tild på 1860-talet i kv Spinnaren och Skrubblaren. Sammanlagt fanns fyra bostadshus för arbetare, bl a Spinnaregården vid Plangatan. Många arbetare bodde också ute i stan. I första hand fick stora barnfamiljer och duktiga arbetare med familj tillgång till fabrikens egna bostäder. Andra, främst ensamstående, fick hyra in sig hos familjer i fabrikens arbetarbostäder eller i rum eller annan lägenhet ute på stan. Nästan varje familj hade en eller två inneboende i ett rum och kök. Ofta bodde familjen i köket och hyrde ut rummet. En väverska berättar att den inga inneboende hade beroende på att familjen bestod av av åtta personer och behövde allt utrymme i den trånga bostaden. Det berättas om andra väverskor, att de varje dag kom vandrande från torpställen långt bort i skogen ned till fabriken för et tunga arbetet.

Vävarna och deras barn i Alingsås hade långa och arbetstyngda dagar i lokaler, som var dåligt upplysta och obekväma. Lönen för arbetet räckte knappt till hyra och mat. Deras liv var hårt arbete och sträng vardag, men ibland också glädje och ljusa drömmar.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning

Gamla hotellet - arkitektfantasi

2009-12-11T05:37:00.000-08:00

Från järnvägsstationen ser man ner över stan. Vi vandrar vidare därifrån mot Lilla torget och på vår vänstra sida ligger först stadshotellet, uppförd av byggmästare Carl Karlander efter stadsingenjör S E Bengtssons ritningar. Det stod färdigt för invigning den 5 augusti 1911. På samma plats låg förr det gamla trähotellet, en produkt av arkitektfantasi med krusidulliga torn och altaner. Man kan lätt föreställa sig de charmiga interiörerna med kanapéer och soffor i 1800-talsrokoko och parken med slingrande gångar mellan skuggande trädgrupper, som inbjöd till promenader för svärmande par, festvåningen med röda yllegardiner och förgyllda väggspeglar och angränsande kabinett där borgarna satt kring rykande toddar och spelade vira och balsalen för soaréer, konserter och baler.

Fortsätter man förbi hotellet är man snart på Lilla torget, som förr hette Fredriksplan. Varför detta kungliga namn? När Jonas Alströmer sin verksamhet i Alingsås 1723 behövde han ekonomiskt stöd, och fick det också av landets förmögna bruks- och industriägare och adelsmän. Även dåvarande kungen, Fredrik I, stödde Alströmers verksamhet på så sätt att han förvärvade ett antal lotter, aktier säger vi i dag, för ett värde av 100 daler styck. Som en gest av tacksamhet och artighet kallade Alströmer hela det öppna område, som i dag utgör torget och museiparken, för Fredriksplan och den gata, som gick fram till platsen, fick naturligtvis heta Plangatan.

Linné imponerad
Linné skriver i sin Västgötaresa 1746 om besöket i Alingsås. Han är imponerad av det febrila verksamheten i alla verkstäder och sjunger Jonas Alströmers lov. På sin vandring i sta´n kommer han också till materialmagasinet, ett stort stenhus under vilkens botten var en varm källare. Det stora stenhuset Linné berättar om är i dag museum och sta´ns äldsta hus, byggt 1731. Under Jonas Alströmers och hans söners tid användes det som lagerlokal för de produkter, som kom från verkstäderna och för alla råvaror som ull, lin, färgämnen och andra kemilkalier, vilka var nödvändiga för verksamheten. Det gamla magasinet med sina gula grovrappade väggar ligger som en vacker gammal möbel i museiparkens grönska, oåtkomlig för alla saneringsvågor.

För mindre än hundra år sedan hade man mejeri i det gamla magasinet och många alingsåsbor kan ännu minnas, hur man här hämtade mjölk och grädde under första världskrigets tid. I den stora kastanjen intill huset hade mejeriägare Brattberg, berättas det, ordnat sittplatser, där han varma sommarkvällar njöt av friden och lugnet i trädkronornas skugga.

Lillån i annan fåra

Lilla torget var ända tills 1700-talets mitt sankt och vattensjukt. Lillån eller Gärdska ström, som vattendraget också kallas, gick i svängar och slingor snett över nuvarande torget. Söder om torget låg Stockslycke bys ägor. Någon gång efter seklets mitt stensatte man åns kanter och ändrades också åns lopp till det sätt som det fortfarande har.

Lilla torget har inte varit sta´ns avrättingsplats, sådana makabra skådespel förlades nedanför Härsberget. Spöpålen däremot hade sin plats vid grinden till Stenhusgården i museiparkens sydvästra hörn och lär ha varit flitigt använd under 1700-talet. Men det är inte sådana hemska tilldragelser man förbinder med Lilla torget utan det brokiga liv, som utspelades under marknadsdagarna för inte så länge sedan. Torget kallades också Trätorget därför att all försäljning av träskor, laggade kärl och ballbomöbler pågick här, när det var marknad och torgdag. Två originella handelsmän, August Andersson och Aron Kopp, exponerade hela sitt lager av träskor och laggkärl när det var torgdagar, och under stort gemyt och skämt provade intresserade bönder passande träskor.

Vacker 1800-talsgård

Om vi vandrar runt kvarteret Tygvävaren, där Götabanken nu ligger, har vi Nattséns gamla garverigård intill åkröken. Den byggdes vid 1700-talets slut men har förändrats vid flera tillfällen och frmstår idag som en av sta´ns vackraste 1800-talsgårdar. Den första ägaren, Anders Nattsén, var en av de fem kollegor som 1801 bildade sta´ns karduansämbete, vars ålderman han var i 12 år.

I samma kvarter har det gamla kronhäktet legat liksom brandkårens sprutbod, där man förvarade slangar, sprutor, läderhinkar och svabbar.

Vi vandrar över till Stora torget och passerar då Lillån där man förr brukade vattna hästarna, köra ner vagnarna och göra ren vagnshjulen. När götaartillersisterna på sin marsch upp till Tånga hed rastade sina hästar och gjorde halt för vila för beväringarna på Stora och Lilla torget, var det en händelse och ett välkommet avbrott i den lilla idylliska trästa´ns lugna och kanske litet enformiga liv. Nyheten "knekta har kommit" spreds snabbt bland unga och gamla och alla ville till torget för att se på ståten.

Torg med charm

Stora torgets östra sida upptages av två vackra 1800-talshus, som sammanbundits med ytterligre ett mindre tillkommit i sen tid. Jag tror få svenska städer i dag har ett torg, som undgått varuhusarkitekturens förfärligheter. Stora torget i Alingsås har fortfarande kvar charmen och trivsamheten hos ett gammalt torg med kullersten, salustånd, där försäljare hukar under sina tak av randig markisväv, ett gammalt rådhus i rosa med vita pilastrar och fönster och gulmålade trähus längs torgets ena långsida. Och mitt i all denna grannlåt står stadens store son Jonas Alströmer staty, skulpterad av göteborgskonstären John Börjesson 1905. I dag fylls torget av våra blänkande plåtvidunder till bilar, som nästan gömmer den gamle Jonas. Kanske kan man finna en lugnare och värdigare inramning genom att placera honom i museiparken.

Låt oss vandra vidare och ner mot Lillån igen och följa Norra Strömgatan västerut till den vita bron över ån. Här låg förr en fantasiskapelse av trä med ett krusidulligt torn tvärs över ån. Huset innehöll dels en badavdelning för "bättre folk", dels ett stort vattenhjul för driften i fabrikerna som Charles Hill startade 1863 och som blev begynnelsen till Alingsås bomullsväfveri. Badhuset och det stora vattenhjulet revs någon gång strax före sekelskiftet, då väveriets två ångmaskiner med de stolta namnen Kraft och Seger höll fabrikens vävstolar igång.

Man flanerar vidare och minns att här på den södra sidan om ån låg de gamla Alströmerska verkstäderna i de kvarter, som inte för så länge sedan hade namn som Fliten, Spinnaren och Skrubblaren efter den verksamhet som en gåg var här. Verkstäderna försvann i den stora branden 1779.

Vi vänder mot väster och går utefter ån tillbaks till västra bron vid Elverket, där en gång den gamla stadstullen låg, och har kommit till utgångspunkten för vårt flanerande i fyrkanter.

Om man tar sig tid att flanera i en stad upptäcker man detaljer som man skyndar förbi i vanliga fall, och man upptäcker också att sta´n har atmosfär, stämning, lokal självkänsla, en luft där det historiska förflutna och det bråda nuet ingått en sällsam legering.

Per Henrik Rosenström

Utdrag ur tidningsartikel i Alingsås Tidning 19730131

Bälinge torg - en träffpunkt

2009-12-11T01:58:00.000-08:00

Bälinge torg kallas än i dag platsen vid Kungsgatans och Nygatans korsning. Här samlades förr Bälinge-bönderna vid torgdagar och andra stadsbesök och språkade om händelser och berättade historier om grannar, utsocknes och stadsbor och skrävlade inför varandra om allsköns bedrifter.

På trappan till sin speceriaffär vid Bälinge torg stod Kalle med tummarna innanför västen och lyssnade. Han hade fått sitt namn "Kalle på trappan" av stadsborna på grund av sin vana att tillbringa långa stunder på trappan till sin affär, språkandes med förbipasserande. Han och sta´ns andra specerihandlare hade ofta en stor krets av kunder från landsbygden, som de köpte eller bytte varor med. Ofta avslutades affären med ett glas av det billiga vinet och ibland också en cigarr til det. Steg man in i den gamla speceriaffären mötte en doft av tobak, sill, kryddor, kaffe, gammal ost och fotogen. På golvet stod öppnade säckar med havregryn, ärtor, kaffe och risgryn, och i taket hängde fotogenlampor, stövlar av läder och tofflor av trä.

Lena torg
Fortsätter vi vår vandring österut på Kungsgatan når man snart fram till Östra Ringgatan och Järtas park, som förr kallades Lena torg därför att Lena-borna samlades där och språkades vid sina stadsresor liksom Bälinge-borna vid Bälinge torg.

I södra hörnet vid Kungsgatan och Östra Ringgatan låg gamla "Ekens" - en gästgivaregård, som drevs av krögare Ek i slutet av 1800-talet. Gården uppfördes någon gång vid 1700-talets slut men har byggts om vid ett par tillfällen under 1800-talet och har så sent som förra året fått en välbehövlig renovering och ommålning. Krögare Ek eller Eken, som han allmänt kallades, hade värdshus här, och markandsbesökare och andra resenärer, som färdades från Borås och Skara, tog gärna in hos honom. Inne på gården fanns en spaljéberså, där Eken och hans närmaste vänner under ljumma sommarkvällar njöt ett glas eller två och dryftade tidens händelser.

"Grön" donation
På andra sidan gatan ligger Järtas park, som fått sitt namn efter hovrättsrådet Fredrik Järta, avliden 1882 i Alingsås. Han donerade parken till sta´n på det villkoret att den inte fick bebyggas utan alltid vara ett grönområde. Före parkens tillkomst var här markandsplats, använd också som plan för idrottstävlingar, och strax intill låg den gamla repslagarebanan. I dag står i den lilla planteringen en bronsskulptur av göteborgskonstnären Åke Thornblad, som han kallar "Lekande barn" och den är inköpt av kulturnämnden 1966.

På den norra sidan av parken i det stora tvåvåningshuset av trä låg den gamla flickskolan under åren 1894 - 1905 och den förestods av fröken Louise Lindstedt. Man kan säga att den hade sitt ursprung i fröken Louise Forsells flickskola, som låg vid Västra Ringgatan nära Gasverksbron. Östra Ringgatan utgjorde sta´ns gräns mot öster och vandrar man den norrut går man förbi en annan liten fin 1800-talsgård, den Broddska, i hörnet av Drottninggatan.

Man hade förr ett stort intresse för att hela sta´n skulle ge ett vackert och välvårdat intryck och några tomter fick inte ligga obebyggda - man strävade efter att skapa slutna kvarter och vackra gatuperspektiv. De tomter, som var anlagda till trädgårdar, fick naturligtvis ligga obebyggda under förutsättning, att där växte frukträd och att de omgavs med ett målat staket. Hela sta´n skulle se prydlig ut - ingenting fick ge intryck av planlös tillkomst - och varje tomt skulle bidra till stadens skönhet och prydnad.

Skarpa Nord
Skarpa Nord kallade man hörnhuset Östra och Norra Ringggatan. Det tämligen stora trähuset i två våningar låg utsatt för de skarpa nordanvindarna, som blåste över markerna från Nolby och Rödene. I det huset hade Betty Beckman en gång sin flickskola, men på 1800-talet var det i bottenvåningen en tvårumslägenhet och två enrumslägenheter med gemensamt kök och öppen spis, där var och en rådde om sin särskilda eldhärd. På gården hade man potatisland och gödselstad och använt vatten fick man släppa ut i rännstenen, men endast mellan kl elva på kvällen och fem på morgonen.

I Norra Ringgatans allé motionerade brunnsgästerna och för den mindre motionslystna fanns långa bänkar utplacerade. Från Skarpa Nord såg man Landskyrkan, skolan och vägen över åsen mot Rödene.

Frikostig
Vi vandrar vidare Norra Ringgatan österut till Lendahlsgatan som fått namnet efter fabrikören Sven Lendahl, frikostig donator till kyrkans ombyggnad på 1780-talet. I en rapport om Alingsås manufakturverk från 1757 nämner man "Lendahls halvsidenfabrik" bland de verkstäder, som drevs mer i privat regi och följaktligen inte var direkt knytna till manufakturverket. Sven Lendahl blev en förmögen man, ägde två fastigheter på Drottninggatan och hela det kvarter där Sparbanken är beläget idag. Det är möjligt att han även ägde mark i Stockslycke eftersom man sedan gammalt kallade en byväg där för "Lendahls gata".

Stockslycke by
Fortsätter man Lendahlsgatan söderut går man på marker, som förr låg utanför sta´n. Här var stora åkergärden som i söder gränsade till Stockslycke bys ägor. Ser man kartan över Alingsås, som ritades på 1700-talet, talar den om att prästgården och byn Holmens ägor låg här. Lendahlsgatan är en gata med väl tilltagen bredd. Trähusen på ömse sidor om gatan, beskuggas av träden, byggdes vid vårt sekels början. Det var just dessa kvarter som tillkom vid den stadsplan, som antogs 1911 och med en gång gjorde sta´n betydligt större och rymligare än den gamla stadsplanen från 1876. Lendahlsgatan passerar järnvägen och byter sedan namn till Stampgatan.

Redan i ett brev från 1625 underskrivet av Gustaf II Adolf talas om alingsåsbornas rätt att få bygga tullkvarn i Gärdska ström vid nuvarande Stampen. Men kvarnen kom inte att byggas då utan senare. Sta´n återkommer i en skrivelse någon gång på 1630-talet med en påminnelse till "Svea rikes regerande råd" om lämpligheten att bygga vattenkvarnen vid Gärdska ström.

Klädesstamp
Men varför heter området Stampen? Helt enkelt därför att Jonas Alströmer anlade en klädesstamp här vid vattenfallet i Gärdska ström. Den verkstaden tillhörde även manufaktursociteten och i närheten av den hade Peter Wirgman sin metallfabrik på 1700-talet. Vid Linnés besök i Alingsås 1746 var Wirgmans fabrik helt ny och sysselsatte två gesäller och två lörogossar med tillverkning av knappar, lås och ett slags "guldförnissa". Vid Jonas Alströmers bortgång 1761 sysselsattes sex verkmästare och fyra gesäller, men 1788 efter Wirgmans död lades metallfabriken ner.

För en flanör är Stampen inte bara en historisk stadsdel, den har en intimare atmosfär än andra delar av sta´n, den är full av överraskningar och charmerande idyller kring de hus och gårdar, som grupperar sig från järnvägen ner mot vattenfallet i Gärdska ström. Låt oss gärna stanna här vid Stampens kvarn för denna gång och fortsätta flanerandet tillbaks mot centrum en annan gång.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730115

Vid Nyebro gick stadsgränsen...

2009-12-02T09:54:00.000-08:00

Alingsås läge på en halvö med Säveån norr om och Lillån söder om stadsbebyggelsen fodrar broförbindelse till områdena norr och söder om staden.

De äldsta broförbindelserna är Gasverksbron och Nolbybron. Den förra bron var den viktiga förbindelsen över Lillån mot Göteborgsvägen. Den har haft flera namn. I äldsta tider kallades den Västra bron eller Järnbron. Det senare namnet hänger samman med bodarna för de järnvaror, som Alingsåsbor för mycket länge sedan förde med sig från färder i Bergslagen.

Den andra bron var en viktig förbindelselänk för byborna i Nolby till landsförsamlingens kyrka och stadsbebyggelsen. Ytterligare en broförbindelse är den vid Nyebrogatan över Säveån. Den kom relativt sent under 1700-talet. Den byggdes på Jonas Alströmer initiativ 1755 för att man på ett lätt och behändigt sätt skulle kunna nå markerna norr om staden. Denna bro fick för enkelhetens skull namnet Nyebro. Den har någon tid även hetat Hagabron.

Här vid Nyebro tog staden slut. På norra sidan av Säveån vidtog öppna marker med åkerholmar och någon enstaka byggnad utmed den gamla vägen mot Brobacka. Ännu så sent som 1933, när Oscar Blad flygfotograferade Alingsås, slutade staden vid Säveån. Utanför Hagaplan låg Nolhagas öppna gärden och mot höger mot vägen till Rödene höjde sig bergknallarna kransade av lövdungar.

Hade man väl passerat Nyebro eller Hagabron fanns för ett lertag på vänster sida. Här hämtade stadens krukmakare lera för sin tillverkning. Helt nära lertaget låg en liten stuga kallad lertäppan eller "Kryparns". Och strax bortom låg Tjuvanäbbet eller Hökanäbbet. Några vill kalla vägkorsningen vid Lertäppan, Tjuvnäbbet eller Hökanäbbet. Andra påstår med bestämdhet att Hökanäbbet är den kulle strax norr om vägkorsningen som skjuter ut som en udde och tvingar vägen att göra en sväng mot norr, innan den löper vidare bort över markerna mot Fjällsjön. Hur som helst vara denna vägkorsningen en samlingsplats för stadsbor och Nolhagabor och skådeplatsen för många slagsmål, där snusdosorna kom väl till pass, när man vevade på med armarna mot sin antagonist. Namnet Tjuvnäbbet tror man vara en förvrängning av kivenäbb i betydelsen skansverk av trä och i så fall skulle denna plats vara ett minne från den tiden på 1500-talet, när danskarna drev omkring i trakterna på sina härjningståg.

Platsen har också blivit känd genom en historia om den något överförfriskade lantbon, som förpassades ut ut staden av polismakten. Väl på benen och väl utanför staden vände han sig med knuten näve i luften in mot staden och med vrede i rösten skrek han Vår Herre ondgjorde sig över Sodom och Gomorra för deras syndiga liv. Men hade han fått se Alingsås hade han illvrålat.

I våra dagar är områdena utanför vägkorsningen vid Lertäppan tätt bebyggda och en mängd industrier har vuxit fram här under de senaste decennierna. En av dessa var Svenska Suchard AB, som grundades 1919 under namnet AB Nordiska Chokladfabriken. Två alingsåsare Karlborg och Magnusson, startade företaget i lokaler på Plangatan, men vid mitten av 1930-talet inleddes ett tekniskt samarbete med schweiziska Suchard-koncernen, som bland annat resulterade i nya lokaler i anslutning till de ekonomibyggnader, som tillhört Nolhaga egendom. Norr om Suchardfabriken, som hyst så många skilda industrier genom åren, växte Fodervävnaders gula tegelkomplex fram under 1930-talet. Den nya fabriken byggdes 1935 och låg då i Alingsås landsförsamling,

Bortom Fodervävnaders fabrik började man i början av 1960 att uppföra en länga av enplanshus innehållande nya lokaler för småföretagare och hantverkare. Det var FABS, som startade denna byggnation och som i mitten av 1960-talet hade fyllt hela området norr om Kungälvsvägen med femton enplanshus för småindustrier av mycket skiftande slag.

Bortom småindustriområdet ligger Bolltorps ägor. En gång i tiden var Bolltorp en utgård under Nolhaga. När Claes Adelskölds far ägde Nolhaga på 1820-talet, såldes Bolltorp till garvaren Carl Lindqvist, som ägde den intill sin död 1834, varefter den övertogs av sonen Carl vars änka gifte om sig med lantbrukaren Gustaf Nåyman. I december 1879 gick gården på auktion. Till gården hörde också en ben- och vadmalsstamp, en såg med kantverk och spånhyvel och nyttjanderätten till vattnet från fyra, på Bolltorps skogsmark belägna sjöar, för att driva stampverken.

Gustaf Nåyman var född i Harlösa i Skåne och flyttade till Västergötland 1851 och var bland annat förvaltare på Djupsås i Skaraborgs län. År 1858 flyttade han till Bolltorp, som då ägdes av änkefrun Fredrika Lindqvist. Han gifte sig med änkan och blev ägare till Bolltorp, som under hans tid förbättrades i flera avseenden bland annat genom köp av stampverken. Gustaf Nåyman var en glad garcon, gästfri och öppen och hade förmågan att dela med sig till andra. Under hans tid var Bolltorp den enda gården i trakten dit traktens ungdomar kunde fröjda sig kring midsommarstången. Alla ägde fritt tillträde till gården för att under några korta midsommardagar få njuta av sommaren och lantlivets behag.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19801121

Nolhaga på 1880-talet: slottet förfaller, parken ett kärr!

2009-12-02T02:04:00.000-08:00

Nolhaga ett västgötskt Haga

Säteriet Nolhaga, den mest natursköna av egendomar, är beläget väster om Alingsås, mellan staden och den vackra sjön Mjörn, och begränsas på södra sidan av Säveån. Med rätta prisas detta säteri för sin naturskönhet och sitt härliga läge – den berömde geografen Tuneld jämförde det på sin tid med Haga vid Stockholm.

Det är litteratören F W Nyman i Alingsås som entuastiskt beskriver Nolhaga på 1880-talet. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad får helt tillskrivas Claes Adelsköld som förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga 1877 och helt förvandlade det till en mönstergård.

Under senhösten 1877 berättade Carl Adelsköld, bruksägare och konstnär, för sin äldre broder Claes att han köpt den gamla familjeegendomen Nolhaga. Köpet kom något senare att övertagas av Claes för en summa av 200 000 kronor. En novemberdag samma år besåg Claes Adelsköld sitt nyförvärv och kunde snart förvissa sig om att den stora mangårdsbyggnaden i trä i två våningar var i dåligt skick, liksom uthusen, kreatursbesättningen och inventarierna. Den stora trädgården var förvandlad till ett kärr, de gamla fruktträden helt utgångna och byggnaderna i ruiner. Höstsäden var överväxt med ogräs och mycket av jorden var utsugen. De förra ägarna Carl von Menzer och Gustaf Rettig hade gått hårt åt skogen och tagit ut vad som fanns av gott virke och hade dessutom enbart odlat potatis för brännerierna.

Under de närmaste två åren arbetade Claes Adelsköld oförtrutet på att realisera sina planer på Nolhagas omvandling. I den stora parken röjdes alla gamla träd, nya gångar ordnades och mer än 9000 träd och buskar planterades och kanalerna eller ”köllera” uppmuddrades under vintern 1878. Den nya manbyggnaden, som ritats av arkirekten Adrian Petterson i Göteborg tillsammans med Claes Adelsköld uppfördes 1879 -1880. Den gamla träbyggnaden var i så uruselt skick att man tvingades riva den och i dess ställe byggde man ett tre våningar högt hus i italiensk nyrenässansstil. Något år senare kunde familjen flytta in i det nya huset, som inretts helt efter tidens smak och stil.

Året innan hade Claes Adelsköld återköpt Bolltorp, en av Nolhagas tidigare utgårdar, och som inspektor för lantbruket anställde han sin gamle rättare från Steninge, en stor egendom i Uppland som han var ägare till under några år men sålde 1873. Trädgården och parken förvandlades med stor skicklighet på nytt till en grönskande oas och växthus och drivhus nybyggdes. Lantbruket till Nolhaga och Bolltorp lät Claes Adelsköld utarrendera 1882. Efter fyra år av planering och intensivt arbete framstod nu Nolhaga i hel ny form – som ett féslott inbäddat i grönskan kring Säveån.

Många har varit ägare till Nolhaga, När Jonas Alströmer förvärvade Nolhaga 1723 var det en liten gård med mindre än 10 tunnland öppen jord men mer av ängar, kärr och skogsmarker. Flera gårdar och hemmansdelar köptes sedan in av honom så att Nolhaga kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skavryd och Sörhaga. Efter Jonas Alströmers bortgång ägdes Nolhaga först av sonen August och sedan av hans broder Johan som i sin tur sålde den till Sara Magdalena Alströmer av vilken Volrath Tham förvärvade den 1801. Några år däefter inköptes egendomen av ryttmästare J Adelsköld, far till Claes och Carl. Efter honom har Nolhaga ägts av Claes Adam Wachtmeister, häradshövding B W Hessle, Patrik Lewenhaupt samt de danska herrarna Hennings och Oswald.

År 1868 övertog hovmarskalken Carl von Menzer egendomen men sålde den 1873 till brukspatron Gustaf Rettig och den 8 juli 1877 slutligen avyttrades vad som fanns kvar av det stympade och illa medfarna Nolhaga till brukspatronen och konstnären Carl Adelsköld.
Jonas Alströmers gamla Nolhaga framstod styckat, härjat och förfallet när Claes Adelsköld övertog egendomen i november 1877.

På samma plats som den gamla mangårdsbyggnaden uppfördes den nya – det sägs att det gamla husets källare skall delvis finnas kvar i det sydvästra hörnet av det nya huset. Man byggde det nya i tre våningar med huvudentré på norra sidan medan den södra vände sig mot parken med dess träd, buskar och vattenfontän.

I den första våningen inreddes matsal, vänd mot parken, jämte tre gästrum på västra sidan, kök och serveringsrum på östra sidan och en vestibul i husets centrum med stengolv i vars mosaik "Guds fred” var inlagt. Andra våningen hade också den en vestibul med två halvrunda nischer där man placerade divaner och på väggarna fanns fyra medaljonger föreställande dag, natt, morgon och afton. Runtom denna vestibul låg den stora salongen med spegelspis och två kabinett på ömse sidor, herrns arbetsrum, bibliotek och förmak samt biljardsalongen. Den östra delen av denna våning upptog sovrum, toilette och badrum. Dörrarna var gjorda av en snickare Ericsson och fanerade med valnöt och jakaranda, Tredje våningen slutligen innehöll tre rum för familjen, tre gästrum och ett rum för tjänstefolket. Från en lanternin på taket flöt dagsljuset ner i vestibulerna genom mattslipade glasskivor i golvens mitt. Runt dessa dagsljusöppningar fanns ett lågt staket av konstsmide. Inredningen i de olika rummen följde den tidens smak och stil med dova färger, mörka träslag och textilier samt konst och kuriosa samlat av Claes Adelsköld under hans många och långa resor i främmande länder.

Omkring detta vita slott låg den stora parken med sina gångar, vattenkonster, kanaler, gräsmattor och buskar. I ”köllera” lär den röda näckrosen ha blommat jämte andra sydeuropeiska vattenväxter. Och dessutom planterade Claes Adelsköld in hundratals karpar i "köllera”. På norra sidan om huset men närmare sjön Mjörn anlades den stora trädgården med ny bostad för trädgårdsmästaren, växthus och orangerier. Mer än 500 äpple-, päron- och plommonträd planterades och i de olika varma och kalla växthusen hade man vinstockar och persikor.

Vatten till hushållet, ladugården, stallet, vattenkonsterna i parken och kanalerna hade Claes Adelsköld lyckats transportera med hjälp av en lång rörledning från flera sjöar i Nolhaga och Bolltorps skogsmarker. Från staden ledde en allé, en gång anlagd av Jonas Alströmer, ner till sjön Mjörn och norr om denna låg ett högt berg ”Korpaberget” kallat, som sedan långa tider förbundits med sägner och sagor om troll och andra skogsväsen. Enligt en sägen skall bergatrollen i Korpaberget hålla vakt över en bortrövad och förtrollad prinsessa, som uppenbarar sig efter solens nedgång och försvinner vid första morgonstrålen. På södra sidan av detta berg fanns en grotta skuggad av stora bokar och en gammal dopfunt av sandsten, som mottog en vattenstråle från berget om vintern bildande en ispelare framför grottan. Nära denna fanns en annan grotta som Claes Adelsköld kallade ”Aslögs grotta” efter sin dotter och iordningsställde med bänkar och säten.

Jonas Alströmer och hans söner som ägnade stor omsorg om trädplantering lät bok och ek växa upp på ”Korpaberget” och Claes Adelsköld fortsatte och fullföljde deras arbeten med nya planteringar och promenadvägar upp till bergets topp varifrån han kunde se ut over staden med de båda kyrkorna, de gamla gårdarna, sjöarna, de mörka skogarna och de blånande silhuetterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721102

Nolhagas tapeter kom åter efter samtal på Mallorca!

2009-11-30T08:18:00.000-08:00

Många reseskildringar under 1800-talet ger charmerande inblickar i småstadens liv och stadens omgivande natur tecknas ofta i entusiastiska ord. I Erik Tunelds geografi från år 1833 läser man om Nolhaga att det genom den täckaste belägenhet i en angenäm trakt liknar kungl. Lustslottet Haga och i Magnus Höijers Konungariket Sverige från åren 1872-1884 finner man att Nolhaga har präktiga trädgårdar med orangeri samt omgives av en ovanligt stor och vacker park, som genom Säveåns vatten blivit förskönad. Förtjänsten av Nolhagas omskrivna skönhet och trevnad säger litteratören F W Nyman 1862, får helt tillskrivas Claes Adelsköld, som 1877 förvärvade sitt barndomshem, det gamla Nolhaga och förvandlade det till en mönsteranläggning. Efter att ha ägt Nolhaga endast tio år sålde han det till den mycket förmögne göteborgaren Julius Lindström och köpekontraktet skrevs den 12 februari 1887. Julius Lindström var son till Erik Gustaf Lindström, som startade tobaksfabriken Brattberg och Lindström i Göteborg och som överlät företaget på sin son 1849.

Efter köpet av Nolhaga överflyttade Julius Lindström från sin fastighet vid Västra Hamngatan till den stora salongen i Nolhaga en svit värdefulla tapeter, som togs bort 1912 då Nolhaga åter bytte ägare och sedan dess förvarats i Stockholm men genom en sällsynt lycklig slump har de åter funnit sin plats i slottet.

En tjänsteman vid fastighetsförvaltningen i Alingsås sammanträffade för något år sedan på Mallorca med en annan svensk resenär. Efter de sedvanliga inledande turerna om väder och vind berättade tjänstemannen om sin stad och då sade den andre ” Ja, men vi har tapeter förvarade hemma i Stockholm som har tillhört Nolhaga Slott och min hustru bodde där som flicka!” – Museet i Alingsås fick så småningom rapport om detta och tapeterna besiktigades i Stockholm och befanns förnämliga, köpet gjordes upp och i dag finns tapeterna, konserverade av Thorbjörn Engblad i Alingsås åter på plats i Nolhaga.

Tapeterna är av ett alldeles särskilt slag s.k. pamorama-eller landskapstapeter och de kom från Frankrike, blev högsta mode i vårt land under Karl-Johans tiden ( 1810-1840 ) och finns idag bevarade i några svenska herrgårdar och borgarhem. Motiven var mycket stora och täckte ofta hela väggen. Det kunde fordras inemot ett par tusen klichéer för en enda av dessa tapeter. Färgerna var oftast grått eller sepiabrunt men en brokig färgskala förekom också. Papperet som användes var ark sammanklistrade till våder. På grund av det komplicerade framställningssättet blev tapeterna mycket dyrbara. Motiven i tapeterna var exotiska, romantiska och krigiska. Det var storslagna utsikter från fjärran länder, det var sagomotiv och stridsscener och det var grekiska fester. De främsta tapettillverkarna under den här tiden var Dufour & Leroy i Paris och Zuber i Elsass. ”Psychesviten” en av de tidigaste och mest uppmärksammade och den utfördes på Dufours fabrik i Paris redan 1814. Två exemplar av detta tryck är kända i vårt land. Det finns dock fler tapeter med grekisk-antika motiv, ” Grekiska fester” är en och den finns nu på Nolhaga. Den är tryckt på Dufours fabrik i Paris 1824 och föreställer olika grekiska fester. Det är olympiska spel och hyllningar till skalden Homeros och där finns också Vestas tempel – all hållet i vitt och ljusare och mörkare grått

På Julius Lindströms tid fanns dessa tapeter i den stora salongen men har nu i samband med renoveringen av slottets andra våning flyttats till det västra kabinettet, som förskönats med denna vackra tapet. Det lilla kabinettet har tack vare en donation från Alingsås Hjälpförening möblerats med gustavianska stolar och en soffa från Karl-Johanstiden.

Familjen Lindström bodde i många år på Nolhaga. Egendomen såldes först 1912 till en göteborgare H Sörensson, som i sin tur erbjöd Alingsås stad att köpa den för 250 000 kronor. När drätselkammaren sammanträdde den 1 mars 1921 behandlades Sörenssons erbjudande om förvärv av slottet och markområdet, som begränsas av Säveån, sjön Mjörn och norra sidan av Nolhagabergen. Stadsfullmäktige som sammanträdde 22 mars samma år, beslöt efter voterin(!)att köpa gamla Nolhaga för ett till 200 000 kronor nedprutat belopp. Vid voteringen röstade 23 ledamöter för och 3 emot köpet och idag kan vi vara tacksamma mot de framsynta och förutseende kommunalmän, som insåg värdet och betydelsen av Nolhaga som rekreationsområde för stadens invånare. Drätselkammaren påpekade också i sin skrivelse att Nolhaga var en synnerligen lämplig plats för större allmäna sammankomster och möten i det fria och det var också angeläget att staden ägde Nolhaga berg, som utgjorde ett ovärderligt inslag i landskapstavlan för att nu använda drätselkammarens egna ord. Man hade också avancerade planer på en flygplats och flyghamn nära Mjörn och den utmärkta badstranden vid Mjörn var man mycket angelägen och ivrig att få i kommunens ägo till glädje och nytta för alingsåsborna. Så långt kommunalmännens syn på Nolhaga! Nolhaga har sedan det kom i stadens ägo fått tjänstgöra som skola, pensionat, flyktingläger och nödbostäder och som skola ännu en gång men då i Älvsborgs läns landstings regi.

Idag är det kulturnämnden som sedan ett par år förvaltar Nolhaga. Avsikten är , som tidigare redogjorts för i olika sammanhang att ha slottet som en mötesplats för olika slag av kulturella verksamheter. Redan har utställningar, konserter, föreläsningar, sammankomster och teater prövats där och mötts av stort intresse från publikens sida. Det ger stimulans till fortsatt och utbyggd verksamhet och natuligtvis är det kultutnämndens förhoppning att Nolhaga skall bli den naturliga träffpunkt och samlingsplats man tänkt sig. På Nolhaga skall man inte bara bjudas konst, musik, teater man skall också kunna ha åsiktsbrytningar. Nolhaga har alla förutsåttningar att bli en samlingsplats för kulturella verksamheter i vidaste bemärkelse ! Förtjänsten av Nolhagas skönhet och trevnad för att åter knyta an till F WNyman skall i framtiden helt tillskrivas alla som medverkar i aktiviteterna.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721204

Det gamla tingshuset

2009-11-24T10:06:00.000-08:00

Lördagen den 28 december 1899 invigde man det nya tingshuset, uppfört i tegel vid Södra Ringgatan. Kontraktsprosten Blomberg i Lena fick förrätta invigningen då statsrådet D G Restadius var förhindrad.

Det gamla tingshuset vid Plangatan i kv Spinnaren, som nyligen rivits, såg som sin siste häradshövding denne Restadius. Han kom till Alingsås 1888 och blev ledamot av riksdagens andra kammare 1892 och slutligen konsultativt stadsråd i den första Boströmska ministären 1899 där han stannade kvar till sin död ett år senare.

I bevarade brandförsäkringshandlingar, hoa ständernas försäkringsaktiebolag , daterade 1824 finns såväl gamla tingshuset som övriga byggnader i kvarteret beskrivna. Det talas i detta brev om domarsalen som låg på andra våningen och gick tvärs över hela huset.

Byggnaden var uppförd av liggande timmer med lockpanel som nu sist varit grönmålad. Man kan förmoda att byggnaden varit uppförd i början av 1800-talet i likhet med flera av husen i samma och intilliggande kvarter. Den sista stora branden på 1700-talet närmare bestämt 1779 förstörde hela det Alströmerska fabrikskomplexet väster om Lilla Torget.

Det talas ofta om att häktet eller fängelset skulle ha funnits i det gamla tingshuset. Visserligen har det funnits en mycket liten källare under den västra delen av huset men den har säkerligen aldrig använts för att hysa de häktade.. I stället lär det ha funnits ett häkte på samma tomt men i sluttningen ner mot Lillån.

Sedan 1900 har det gamla gröna tingshuset fungerat som bostadshus och ägts av Alingsås Bomullsväveri.

Det gamla tingshuset vid Plangatan i Alingsås har nu jämnats med marken.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19690115

Haralds Minne - en mer än hundraårig historia

2009-11-23T12:30:00.000-08:00

Ett vykort från 1920-talet.

För äldre alingsåsbor är namnet Haralds Minne välbekant. Frågar man dem så vet de mycket väl att det var det där stora trähuset på Köpmansgatan innan man kommer till Dammen och Klinten, det var ett sjukhus av något slag. En del kallade huset för Johanneberg. Idag är Haralds Minne ett flerbostadshus, som stod klart för inflyttning för ett par år sedan efter en ganska omfattande ombyggnad. Historien om Haralds Minne är mer än hundra år. Det började i Göteborg.

Under 1800-talet diskuterade man i Göteborg vart man skulle sända fattiga lungtuberkulösa. Sjukhusen tog inte gärna emot dem och det fanns få hem som var utrustade så att de kunde vårda tbc-patienter. Vad dessa framför allt behövde, menade man, var frisk luft, solljus, jämn temperatur, god diet, förströelse samt allmän hygienisk omvårdnad. Man förklarade att mediciner fick komma i andra hand. Det gällde mer att öka kroppens motståndskraft mot de inkomna bakterierna än att genom olika mediciner direkt försöka motarbeta deras tillväxt. Det framhölls också att det fanns sanatorier i Norge men inte i Sverige så när som på det i Mörsil i Jämtland. Att bygga sanatorier i Sverige uppfattades som något mycket angeläget, menade man. I Göteborg väcktes tidigt tanken att göra något för de fattiga lungtuberkulösa. Det var fru Adolfina Quensel som med anledning av sonen Haralds död önskade ett hem för fattiga familjers medlemmar som drabbats av lungsot. Så föddes Haralds Minne år 1883.

Till en början hyrdes manbyggnaden till Landala egendom där ett sanatorium ordnades och där sex flickor kostnadsfritt togs om hand för vård av lungsot. De fick all den omvårdnad de behövde. Men snart kändes behovet starkt att få flytta in i ett eget hus, som byggts enkom för sitt ändamål. En tomtplats inköptes mitt emot Slottsskogen och där uppfördes Haralds Minne 1886 och invigdes den 1 april 1887 under högtidliga former.

Adolfina Quensel avled på sommaren 1887 endast några månader efter invigningen av sin älsklingsstiftelse. Hon testamenterade den till sin dotter Emilie, gift med godsägaren Robert Dickson i Göteborg. Emilie Dickson förvaltade arvet på ett föredömligt sätt. Under hennes tid blev sanatoriet ett verkligt hem för fattiga kvinnor som led av lungtuberkulos. Hon insåg klart att dessa kvinnor inte bara behövde lämplig bostad, riktig föda och frihet från ekonomiska bekymmer. De behövde också livsglädje och Emilie Dickson försökte övertyga andra om vilken underbar makt glädjen var för tillfrisknandet.

På Haralds Minne intogs efter 1887 inga andra patienter än de som förutom fattigdom och brist på omvårdnad kunde visa ett lärarintyg på att deras lungtuberkulos var i sin första början. Femton år senare, alltså 1902, flyttades huset från Slottsskogen till Alingsås. Hela byggnaden monterades ner, stockar och bjälkar märktes och alltsammans fraktades på järnväg till Alingsås.

Alingsåskrönikören F W Nyman skriver i en av sina dagböcker om den 12 oktober 1902 att då tog jag en promenad ut till Stockslyckeberget och besåg det under byggnad varande blivande lungsanatoriet för 8 – 9 personer ”Haralds Minne”, som förut legat i Göteborgstrakten. Takresningen var ännu inte färdig.

Varför flyttades Haralds Minne från Slottsskogen till Alingsås? Ett viktigt skäl var den alltmer försämrade luften i Göteborg. Staden befann sig i en stark tillväxt i seklets början med allt vad det innebar av nybyggnation, ökande trafik och nya industrier. Ett sanatorium i en växande storstad framstod som mindre lämplig varför man sökte sig utanför Göteborg.

Alingsås hade namn om sig att vara en behaglig idyll med frisk och stärkande luft varför man sökte sig dit, förvärvade mark från Stockslycke Skattegården och Stockslycke Grågården och återuppförde det nedmonterade Haralds Minne på en skogstomt i nuvarande stadsdelen Tuvebo.

F W Nyman berättar i sina minnesböcker att han promenerade ännu en gång ut till Stockslyckeberget för att beskåda det nyuppförda huset och konstaterade då att Huset är av trä och liknar en tämligen stor villabyggnad. Från en tämligen hög stenfot höjer det sig där i skogen på Grens kulle mitt för Gerdsken i två våningar. Ena långsidan med portal och 3-4 fönsterlufter och på den andra långsidan ett utbygge med utsiktstorn.

I slutet av september 1902 var det klart för invigning. Alingsås Tidning skrev härom den 29 september att invigningstalet höll av kyrkoherden N Ternstedt från Fagred och bland all inbjudna gäster märktes Alingsåskyrkoherden K A Hasselskog med fru. Till föreståndare för sanatoriet, som nu hade 12 patienter, hade utsetts sjuksköterskan Asta Eriksson. Landstingets första provinsialläkare Nils Englund skrev 1906 att Haralds Minne ständigt var fullbelagt, att det inte var avsett för andra än kvinnor från Göteborg och att privata läkare från Göteborg svarade för vården.

Lungsjuka patienter från Alingsås var hänvisade till landstingets sanatorier ute i länet. När Bolltorps sanatorium kom till 1917 fick de möjlighet till vård på nära håll. Landstinget i Älvsborg ägde Bolltorp och svarade för all vård.

Med förbättrade hygieniska förhållanden, höjd levnadsstandard, bättre kost, dispensärer och vaccination kunde lungtuberkulosen så sakta trängas tillbaka. Sanatorieverksamheten upphörde efter hand och byggnaderna togs i anspråk för sjukvård av annat slag.

Verksamheten i Emilie Dicksons anda upphörde vid Haralds Minne omkring 1920 och byggnaden övertogs efter ombyggnad av Göteborgs stad och 1950 började landstingen i Älvsborg och Skaraborg att gemensamt driva Haralds Minne som ett hem för psykiskt efterblivna.

Den vården upphörde 1982 och några år senare köpte Alingsås kommun marken och gav ett byggnadsföretag i uppdrag att bygga om huset till moderna lägenheter.

Men byggnaden är till stora delar densamma idag som för drygt 100 år sedan då Haralds Minne uppfördes i Slottsskogen i Göteborg.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19930111

Alingsås länge utan stadskyrka - bykyrkan vid Säveån gemensam.

2009-11-19T13:00:00.000-08:00

Det skulle dröja ganska länge innan Alingsås efter sin tillkomst 1619 skulle få en egen församlingskyrka. Gemensamma gudstjänster hölls i den gamla bykyrkan vid Säveån. Avståndet till denna för stadsborna var inte längre än den väl kunde fungera som församlingskyrka både för stadsbor och socknens invånare.

Önskan om och ansträngningarna för en egen kyrka fanns tidigt. Men det var sannolikt först sedan drottning Kristina givit staden dess slutgiltiga privilegier 1639, som man samlade sig med kraft för att uppföra en egen församlingskyrka. Den kom att ligga helt nära vägen från västerport, på samma plats där den ligger än i dag.

Grunden 1629?
Uppgifterna om kyrkans byggnadsår är många. Redan 1629 lades grunden till kyrkan uppger Knös i sin avhandling om Alingsås. Likaså berättar den Sundholmska samlingens handskrifter om 1629 som kyrkans byggår och 1642 som det år då kyrkan stod färdig. Ingen av dessa uppgifter är dock riktig. Det mest sannolika är att kyrkans grund lades 1642 och den stod färdig 1651 för invigning. På vår kyrkas södra långsida finns utvändigt en stenhäll med Karl X1:s namnchiffer och årtalet 1642 som kyrkans grundår samt följande vers på gammalsvenska: ” Jag glädes att vi skola gå in i Herrans hus ”. Prosten Anders Bredmark säger i sin beskrivning över Alingsås 1774, att kyrkan blev fullbordad 1651 och att den var byggd av sten.

Fullbordad 1651
Även prosten Andreas Sylvander i Alingsås uppger i sin beskrivning 1811 att kyrkan fullbordades 1651, det finns ännu en uppgift som stöder uppfattningen om 1651 som kyrkans invigningsår. Borgerskapet i Alingsås begärde 1652 att få behålla gudstjänsten i sin nyuppförda stadskyrka efter stadsmanér, en framställning som också beviljades. Hur såg då den äldsta kyrkan ut? Det utseende kyrkan har på Erik Dahlbergs kopparstick i Suecia antiqua är nog en aning för fantasifullt. Den bilden , tecknad någon gång i slutet av 1690-talet och graverad 1701 av en holländare, visar Alingsås med rådhus och kyrka och klockspel, men den överensstämmer dåligt med verkligheten.

Christine kyrka
Christine kyrka som stadskyrkan kallades ännu långt in på 1700-talet, efter den svenska drottningen och som den fortfarande borde heta, var en rätt obetydlig byggnad. Kyrkan är liten och intet särdeles beprydd emedan folket varit oförmöget, står det i en gammal beskrivning från 1744. Under prosten Bredmarks tid gjordes 1769 en besiktning av kyrkan, som då befann sig i ett så bedrövligt skick, att man hade avanserade planer på att riva den och bygga en helt ny istället. Men det blev aldrig av ! Det skulle dröja trettio år efter denna besiktning innan kyrkan tack vare en frikostig donation av fabrikören Sven Lendahl, kunde genomgå en grundlig reparation och förses med torn och sakristia.

Så här beskrevs kyrkan någon gång i början av 1800-talet ” sådan kyrkan då uppfördes ( 1642 ) har hon blivit nödtorftigt reparerad och underhållen, men ingen förändring eller tillbyggnad verkställd före 1789 om sommaren, då hon som mycket förfallen behövde bliva så gott som ånyo uppbyggd med tillökning av torn, sakristia och orgelverk vilket alltsammans hon hittills saknat”.
Det är alltså först med den Lendahlska donastionen som man får ekonomiska möjligheter att göra en nära nog ombyggnad av kyrkan till det utseende den i stort sett har än i dag.

Saknade mycket
Den äldsta kyrkan saknade såväl vapenhus som sakristia och naturligtvis även torn. En klockstapel söder om kyrkan användes tills det nya tornet stod färdigt 1793. Vapenhuset byggt i trä, tillkom först 1714 men revs någon gång på 1759-talet för att ersättas av ett i sten. Någon egentlig sakristia fanns inte före den stora ombyggnaden 1788-1793, då en sådan byggdes vid kyrkans östra gavel.

På sensommaren 1789 träffade man en överenskommelse med arkitekten Olof E Arenander i Göteborg att leda och uföra ombyggnadsarbetena. Dennes murmästare Dolck ledde murarbetena som blott bedrevs sommartid, varför det tod tre år att få dessa färdiga. Under denna tid byggdes tornet i väster och sakristian i öster, taket och golvet höjdes och allt innanrede gjordes helt nytt. Kyrkan framstod som helt ny och i ny, ljus skrud, när den invigdes av biskopen Th. Weideman den 9 juni 1793

Minnessten
Sven Lendahls ekonomiska stöd för kyrkans ombyggnad önskade församlingen uppmärksamma genom en minnessten. Redan 1796 beslöt man att införskaffa och uppsätta en sådan sten i korets norra vägg.

Vid en ganska omfattande renovering, som företogs 1865, revs vapenhuset på den södra långsidan och invändigt försågs kyrkan med en ny orgel, byggd av C.J. Fogelberg. Det skulle inte dröja många år förrän kyrkan försågs ännu en gång med ny orgel. Denna gång , i mars 1890, installerades orgeln av PL Åkerman & Lund från Stockholm.

Något av de första åren på 1900-talet ansågs kyrkan åter vara i behov av en reparation. Vid en stämma 1904 uppdrogs åt en kommitte´om fem herrar att komma med förslag till åtgärder och i slutet av följande år hade arkitekten Thorburn sin plan färdig. En av de stora förändringarna av interiören var flyttningen av predikstolen från den östra väggen till den norra. Arrangemanget med predikstol över altaret på den östra väggen delade stadskyrkan med såväl landskyrkan som Bälinge kyrka. Vid denna reparation borttogs också de vidunder till järnkaminer, som svarat för kyrkans uppvärmning, placerade på kyrkans norra och södra långsidor. Även orgeln ansåg organisten Karlberg helt obrukbar, varför den renoverades av orgelbyggaren Eskil Lundén i Göteborg.

Ljust, rymligt
Den senaste ombyggnaden företagen 1963 efter domkyrkoarkitekten Åke Pornes ritningar och förslag, har gett till resultat att vi erhållit ett ljust och rymligt kyrkorum, hållet i en sval färgskrud och med en återhållsamhet i utsmyckningen, som upplevs som alltför stram. Under de senaste åren har flera av de vackra och konsthistoriskt intressanta inventarierna åter funnit en plats i kyrkans rum och smyckar nu den södra och norra långsidans vitmenade väggar.

Alingsås stadskyrka , orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och vapenhuset i väster liksom de flesta andra kyrkor i vårt land, byggdes intill den stora vägen på åsens höjd i centrum av den första stadsbebyggelsen. Omkring kyrkan låg bebyggda tomter och den södra sidan av vår nuvarande kyrkogård var försedd med hus ännu in på 1700-talet. Kyrkogården begränsades av en mur av liggande timmer liknande den som ännu finns i behåll vid Södra Råda kyrka i Värmland. Timmermuren ersattes någon gång under 1800-talet av ett gjutjärnstaket, med för den tiden typiskt utformade stolpar och horisontella band. Järnstaketet fanns kvar ännu långt inne på 1900-talet. I dag är det fria och öppna gräsytor omkring kyrkan.

Jag är klockan
När kyrkan stod färdig 1651 saknade den klockor. Det är först med den stora klockans tillkomst 1670 som sammanringning kunde ske från klockstapeln. Den stora klockan togs ner 1937 och finns idag utställd på pastorsexpeditionen. Runt klockans nedre kant står bl a Jag är klockan …. Jag kallar Er till livets stora glädje. En mindre klocka skänktes 1702 av fru Elleonora Lillienberg och placerades även den i klockstapeln på södra sidan kyrkogården.

Alingsås stadskyrka har tillkommit under en tid av knapphet på medel, men en stark önskan och vilja om en egen församlingskyrka har övervunnit besvärligheterna. Stadskyrkan eller Christine kyrka tillhör kanske inte de konsthistoriskt intressanta men har givetvis sin givna plats i vår stads historia och bör idag väl fungera för stadens innevånare som ett rum för närhet till egna tankar och tystnad.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730529

Brunnshuset i Alingsås

2009-11-17T12:49:00.000-08:00

Stadsläkaren Johan Magnus Bergman i Falun besökte surbrunnen i Alingsås under sin resa i Västergötland sommaren 1825. Han beskriver på ett högst förtjusande sätt brunnslivet i Alingsås. Så här berättar han hela brunnssällskapet, utgörande vid pass 60 personer, mest unga fruntimmer, gjorde denna afton en promenad i båtar vartill även jag inviterades. Kl. 3 stego vi i fem slupar och i den 6:te var blott musik av valthorn, fagotter och klarinetter. Långsamt gick tåget genom den rikt beskuggade ån tills vi landstego i en park där damerna uppfriskades med limonad och musiken avbröts av den livligaste konversation. Kl. 6 landstego vi vid brunnen där man började dansa i salongen och jag var ej sen att bjuda upp den dam som så intresserat mig. Under full musik tågade därpå hela församlingen inåt staden där vi på kvällen åtskildes.

Brunnshuset som stadsläkaren Bergman berättar, var relativt nytt vid hans besök. Det hade byggts färdigt till sommaren 1820 då de första brunnsgästerna anlände. Man hade också byggt badhus i parken och ett litet åttakantigt hus över själva surbrunnen och planteringen av träd skedde i etapper under åren 1821-1826.

Surbrunnen eller hälsokällan hade stadsläkaren Jonas Kruse upptäckt 1734 och den inspekterades av Carl von Linné när han besökte Alingsås på sin berömda resa i Västergötland sommaren 1746, Han fann då att vattnet i Alingsås surbrunn var långt starkare än surbrunnen i Borås .

Alingsås i början av 1800-talet var en mycket liten stad med ca. 1000 invånare. Hur kom det sig att man byggde en brunnsanläggning här ? Skälen till detta var många. Här fanns sedan gammalt en hälsobrunn eller surbrunn med starkt järnhaltigt vatten, klimatet var angenämt och omgivningarna vackra och intresset för en ny anläggning stort bland några av stadens mer bemärkta män. Man ville helt enkelt göra Alingsås till en liten brunnsort och ett centrum för traktens sommarnöjesliv. Första sommaren tog man emot 60 brunnsgäster, ett antal som höll sig tämligen konstant de följande åren. Från 1800-talet avtog dock intresset för brunnsdrickning för att helt upphöra 1916. Initiativtagaren till brunnsanläggningen får läkaren Ludvig Zaar anses vara. Till gruppen av intressenter hörde prosten Peter Afzelius och rådmannen J. Wingenblixt och Israel Nyman. Personalen bestod av vaktmästare, brunnsskänk och pumpare.

Livet vid brunnsdrickningen gick efter ett inrutat mönster. Den bästa tiden för intagandet av det välgörande vattnet var på morgonen då kroppen var stärkt efter nattens vila. Resten av dagen skulle upptas av bad och promenader, måltider och umgänge. Utflykter och sällskapsliv var viktiga inslag i brunnslivet och betydelsefullt för tillfrisnandet, Motion var inte heller oviktigt och brunnsläkaren ansåg att det var nyttigt att kroppen utsattes för skakning. För det ändamålet inköpte brunnsbolaget en vurst, som förspänd med två hästar, forslade brunnsgästerna runt i trakten på de dåliga vägarna och gav gästerna den nyttiga och omskakande motionen. Kortspel ansågs skadligt då det var förenat med spänning, felslagna förhoppningar, vrede och förtvivlan. Om dansens skada eller nytta var man inte överens. Utövades den med måtta kunde den tillåtas ett par gånger i veckan och för kvinnor ansågs den särskilt upplivande. Allt nattsudd var olämpligt och okänt för den sanne brunnsgästen. Klockan tio skulle brunnsgästerna gå till sängs för att nästa morgon vara ” lätt och munter ” som man uttryckte det. I Alingsås ansågs dans vara nyttigt för brunnsgästerna eftersom man ordnade fyra baler under säsongen. För musiken svarade sex musikanter ur Västgöta-Dals regementes musikkår från 1860-talet stadens egen skarpskyttemusikkår.

Brunns- och badinrättningen upplevde sin storhetstid under åren 1820-1860. Under sextiotalet minskade antalet brunnsgäster sannolikt beroende på att intresset för friluftsbad på västkusten vaknade. Under 1800-talets slut utnyttjade stadens föreningar brunnshuset för teater, konserter, möten och annnat under året då brunnssäsongen var slut. År 1896 uppges att största delen av brunnsgästerna är fattigt folk, som betalade en liten avgift eller ingen avgift alls. Slutligen beslöt brunnsolaget att lägga ner rörelsen varför sommaren 1916 alltså blev den sista då brunnsdrickning förekom i Alingsås.

Per Henrik Rosenström

Nolhaga vid Linnés besök - potatisodling och pipbruk

2009-11-15T23:24:00.000-08:00

Nolhaga ett västgötskt Haga.

När Carl von Linné kom till Alingsås 1746 var Jonas Alströmer herre till Nolhaga. När han köpte det 1720 var det ett kronohemman på mindre än tio tunnland. När Linné kom dit fick han bland annat se pipbruket, potatisodling och tobaksplantage – och den vittbereste mannen blev mäkta imponerad

Linnés västgötaresa 1746 gjordes på rikets ständers uppdrag och avsikten med den och de andra berömda resorna han gjorde i landet var att undersöka allehanda nyttigheter, om det möjligen fanns medicinalväxter som ingen tidigare observerat eller om det fanns användbara mineral värda att brytas, kort sagt naturiakttagelser med praktisk syftning. Resans idé och uppläggning var typisk för Linnés tid – man var ivrig att stödja och uppmuntra allt som kunde gagna nyttan. Men Linné återgav också ofta folklivsbilder med vaken blick och livlig uppmärksamhet.

Hans västgötaresa gick över Örebro och Mariestad till Kinnekulle och Läckö. Därifrån fortsattes färden till Skara och över ”Wästgöta fjällar” till Alingsås, som han nådde den 6 juli. Dagen därpå besåg han manufakturverkets verkstäder som gjorde ett starkt intryck på honom och han talar entusiastiskt om Jonas Alströmer och hans arbete och avslutar sin berättelse med orden resande ynglingar som tänkte besöka utrikes orter, borde först bese Alingsås och Falu gruva, att de inte må söka utomlands det de äga hemma.

När Jonas Alströmer köpte Nolhaga på 1720-talet var det ett kronohemman på mindre än tio tunnland jord och mer av sanka ängar och kärr. Från staden nådde man Nolhaga med färja över Säveån. Färjan bar 10-12 personer, berättar Linné, och den som ville ta sig över behövde ingen färjkarl ty hon drogs utan möda, äntligen emedan man kunde lätt draga henne till sig då hon stod vid andra landet.

Här ute på Nolhaga odlades potatis för första gången i Sverige och året var 1724. Linné berättar att potatisen var planterad av arbetsfolket vid pipbruket på själva berget vid klipporna dit mylla var förd och lagd. Visserligen fanns potatisen redan 1658 i Uppsala botaniska trädgård hos Olof Rudbeck men användes ej som nyttoväxt utan räknades mer som en exotisk blomma.

Potatisen – Solanum tuberosum hade Jonas Alströmer hemfört från sina resor ute i Europa men också de holländska och franska arbetare han anställde vid manufakturverket hade potatisen med sig och odlade den bl a ute på Nolhaga och lärde alingsåsarna att använda den i kosthållet. Potatis kallades tidigt för nolor – ett namn som anses härstamma från Jonas Alströmers egendom Nolhaga. Men endast långsamt vann potatisodlingen någon spridning, bönderna betraktade den som ett slags nödbröd, karakteristiskt är följande formulering från 1764 om det nya växtslaget i brist av säd ha bönderna njutit dessa jordpäron till livsuppehälle.

En helt annan utvecklingslinje än den man tänkt sig banade väg för det nya växtslaget, nämligen brännvinsbränningen. Gustav 111:s aktion mot husbehovsbränningen begränsade möjligheterna men efter år 1800 stimulerades potatisodlingen av hävda restriktioner. Odiskutabelt är att införandet av potatisodlingen kan räknas som Jonas Alströmers varaktigaste förtjänst och att Nolhaga i Alingsås är den plats i Sverige där man först började odla potatis som nyttoväxt.

Olof Rudbeck – den store mångfrestaren – var även den förste här i landet som 1655 i Uppsala Botaniska trädgård planterade några tobaksplantor men det skulle bli Jonas Alströmer som utvidgade tobaksodlingen till industriell betydelse. I Plantaget fanns både vad Linné kallar tobakshagarna och torkhusen. Året innan Linnés besök i Alingsås hade man spunnit tobak för ett tillverkningsvärde av 40.000 daler silvermynt. Det fanns dock tobaksfabriker på andra håll i Sverige – särskilt sedan tobakshandeln blev fri 1685 – framför allt i Skåne.

För att tillgodose efterfrågan på tobakspipor anlade Jonas Alströmer på Nolhaga ett pipbruk redan 1746. Året därefter förbjöds all import av pipor för att skydda den inhemska tillverkningen. Pipbruket kom att ligga söder om Nolhaga berg där idag stadens trädgård finns. Vid pipbruket var ett sjuttiotal arbetare sysselsatta med att forma och bränna den vita fina holländska pipleran. I väntan på bränningen förvarades piporna i stora källare för att skydda dem mot torka och frost och sedan brändes de i 24—26 timmar i höga halvcylindriska ugnar där man enligt Linné kunde bränna 15—16 tunnor samtidigt. Varje tunna innehöll 10—20 gross pipor eller omkring 1.500—2.000 st.

Om Linnés uppgift är riktig och det får man förmoda att den är skulle en bränning med 15—18 tunnor ha innehållit omkring 22.000—40. 000 pipor vilket låter mycket men lerpipans brukningstid var mycket kort beroende på dess bräcklighet och omsättningen därför mycket stor. De pipor som tillverkades på Nolhaga stämplades på den s.k. hälens sida eller på själva piphuvudet. En av stämplarna innehöll tre kronor, namnet Alingsås och pipmakarens initialer. Det första året tillverkades pipor till ett värde av 55.000 daler silvermynt. Linné berättar också att i Alingsåsbygden hade man den seden att vid begravningar lades tobakspipor fram till gästerna för användning.

När Jonas Alströmer köpte Nolhaga var det en liten gård men fler gårdar och hemmansdelar köptes in av honom så att Nolhaga så småningom kom att tillföras Rödene, Nolby, Bolltorp, Skår, Skaveryd och Sörhaga. Vi vet däremot inte så mycket om själva manbyggnadens utseende. Den finns avtecknad i U. Thersners samlingsverk från 1800—talet och visar en tvåvånings träbyggnad av tämligen alldagligt utseende. Den finns också medtagen på de båda kartor över Alingsås som tillkom 1726 och 1761 ritade av Wilhelm Kruse och Jonas Forsell men där har Nolhagas gårdsbyggnad sannolikt fått ett alltför fantasifullt utseende, Den långa allén från staden genom parken ner till Mjörn anlades av Jonas Alströmer någon gång före Linnés besök, tidigare fanns på den då vattendränkta marken endast en gångstig, som förvandlades till en vacker väg kantad av lövträd.

Tobak, potatis och pipor är en del av Nolhagas historia. Det gamla pipbruket är för länge sedan nedlagt och byggnaderna rivna, tobakshusen i Plantaget och tobaksodlingarna på Nolhaga och i Plantaget finns ej mer och potatisen odlas inte längre på Nolhaga berg.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19721120

Sven Lendahl och Peter Wirgman - två industrimän i 1700-talets Alingsås

2009-11-14T12:28:00.000-08:00

Det kan finnas anledning att ännu en gång påminna om Carl von Linnés resa till Västergötland sommaren 1746. Det är i år 200 år sedan Linné gick ur tiden och mycket har sagts och skrivits under 1978 om ynglingen från Råshult i Stenbrohult socken i Småland, som blev sin tids största botanist och stora vetenskapliga namn. För Alingsås del framstår Linné som den första stora skildraren av staden och bygden. Han var också den bäste av resenärer, som återgav allt han såg med vaken blick och livlig uppmärksamhet och han har lämnat oss inte bara fakta och kunskaper om nyttiga ting, utan också om kulturhistoriskt intressanta fenomen i våra bygder. Men det är kanske framför allt som skildrare av Alingsås första industriella storhetstid vi skall minnas honom.

Naturligt och helt i överensstämmelse med resans idé och uppläggning var att Linné besökte Alingsås. Besöket blev också intensivt och grundligt och hans beskrivning i dagboken omfattanede och utförligt. Manufakturverket i Alingsås var den svenska regeringens speciella skötebarn och Linnés beskrivning fylld av patriotisk stolthet, var säkerligen helt i regeringens smak. Men vi måste komma ihåg att beskrivningen är färgad av all den propagande Jonas Alströmer bedrev om sina anläggningar. Verkligheten visade sig vara en annan, när de från Stockholm utsända delegationerna presenterade sina ofta rätt kritiska rapporter om verksamheten i Alingsås.

Men Alingsås var inte bara Jonas Alströmer och hans närmaste. I staden fanns flera skickliga män och kvinnor, som aktivt deltog i den industriella verksamheten eller på annat sätt gjorde staden uppmärksammad. En av dessa 1700-talsmän var Sven Lendahl, en annan Peter Wigman. Av dessa har Sven Lendahl för all tid skrivit sitt namn i stadens historia genom sina generösa donationer till skolan och kyrkan.

Sven Lendahl föddes 1712 i Alingsås och fick samma namn som fadern. Han lärde faderns yrke, bandvävarens, och anställdes vid manufakturverkets sidenbanväveri, som startat sin verksamhet redan 1724. Läromästaren i bandväveri var en holländare som det lyckats Jonas Alströmer att knyta till manufakturverket. Han lyckades också på en auktion i Holland köpa hem en märklig bandvävstol, som kunde väva 8 till 18 band. Vid samma auktion köpte Jonas Alströmer också andra maskiner för bandvävning och dessutom garnvindor, spolrockar och andra redskap.

Bandtillverkningen avstannade av olika skäl på 1730-talet, men återupptogs senare med far och son Lendahl som vävare på var sin florettbandstol i den gemensamma verkstaden i nya bandvävargården, som innehöll fyra rum. Vid denna tid var Sven Lendahl junior en man på 25 år. Några år senare företog han en resa till Holland och Tyskland för att se och lära mer om bandvävningsindustrin och särskilt linnebandtillverkningen. Från sin resa i Holland hade han med sig hem tre badnvävstolar, för linne och silke, som han behöll för egen verksamhet.
I verkstaden, som hörde till manufakturverket, hade han två gesäller och en lärogosse anställda och därutöver åtta kvinnor, som var sysselsatta med silkesvindning och florettspolning. Tllverkningen uppgick till 6.480 stycken band av olika slag. Det var år 1746 och Alingsås besöktes av ännu en delegation från den svenska regeringen för rapportering om verksamheten vid manufakturverket.

Sven Lendahl kom alltmer att arbeta som egen företagare. Hans verkstad tillhörde ej längre manufaktursociteten utan kallades i en beskrivning från 1757 för Lendahls halvsidenfabrik. Hans bandtillverkning gav honom en icke oansenlig förmögenhet. Han blev ägare till kvarn och såg i Nårunga och ett hemman i Eggvena. Det är också möjligt att han ägde mark i Stockslycke. I stan ägde han två fastigheter vid Drottninggatan och en vid Södra Ringgatan, där han själv bodde.

Otvivelaktigt var Sven Lendahl en betrodd man i staden. På Gustav III:s kröningsdag den 29 maj 1772 höll han tal på Stora Torget och när kungen och prins Fredrik samma år den 14 december var på väg till Alingsås på sin resa från Göteborg möttes de av borgerskapets kavalleri ett stycke utanför staden med Sven Lendahl som anförare. Hela stan var då illuminerad och mitt emot Rådhuset, som då var Partik Alströmers bostad och där kungen övernattade brann ett stort G med krona över och andra illuminationer.

Lendahls namn kanske ändå är mest förknippat med stadskyrkans ombyggnad på 1780-talet. Redan under hans livstid hade arbetet med kyrkans ombyggnad påbörjats för medel, som församlingen bragt samman och som man ansåg tillräckliga för det arbete, som planerats. Men Sven Lendahl kom att framstå som stadskyrkans store återupprättare och donator. Han avled på juldagen 1788 av gravsattes på gamla kyrkogården. När hans testamente kort därefter öppnades visades, att han ihågkommit stadskyrkan med en donation, som med en gång gjorde det möjligt att göra en mer omfattande ombyggnad av kyrkan än man från början tänkt sig. Arebetet med kyrkans ombyggnad tog ett par år, men i juni 1791 kunde den nya kyrkan invigas av biskop Weideman.

Sven Lendahl ihågkom också skolan i sitt testamente. Han hade bestämt, att en lott av de tio, som hans förmögenhet skulle delas i, skulle tillfalla stadsskolan så att en lärarebefattning skulle kunna inrättas. Under sin livstid hade Sven Lendahl gjort bekanskap med en lärare, som hette Peter Roth och som han kom att fästa sig mycket vid och önskade att se som den första innehavaren av den nyinrättade lärarbefattningen. Peter Roth var prästson och blev sedemera 1792 rektor för skolan i Alingsås.

En minnestavla uppsattes i stadskyrkan som i all korthet berättade om Sven Lendahls omsorger om kyrkan och skolan, om allmosor till stadens fattiga och medel till fem behövande borgarbarns uppfostran.

En annan industriman i kretsen kring Jonas Alströmer var Peter Wirgman, som var född i Göteborg 1707, som son till guldsmeden Abraham Wirgman. Han gick i lära hos fadern och blev guldsmedsmästare 1733 och fortsatte med sitt yrke till 1739, då han fick privilegier på en metallfabrik i Alingsås. Den anlades 1746. Man kan fundera över vad som kom Peter Wirgman att lämna sitt yrke och sin bärgning i Göteborg, för att flytta över till Alingsås. Man kan tänka sig, att han ville använda sig av de makthavandes frihetsvänliga näringspolitik och så kanske en möjlighet att i den omtalade manufakturstaden Alingsås bryta sig ny väg och starta en metallfabrik i Jonas Alströmers hägn.

Fabriksbyggnaden restes nära manufakturverkets klädesstamp vid Lillån och innehöll tio rum av vilka endast fyra var inredda. När Linné besökte Alingsås på sommaren 1746 berättar han, att det fanns två maskiner i fabriken som Polhem konstruerat. En av dem var till för att genomborra järn och en annan för pressning av knappar. Linné berättar också om några slag av knäpplås, som ingen kunde låsa upp även om man hade nyckel. Linné berättar också om guldfernissa, som höll sig fast på mässing även i hett vatten.

I de privilegier Peter Wirgman fått av kommerskollegium fanns inskrivet en passus om att han hade rätt att använda en kopparlegering i sin veksamhet. Utan tvekan var han en skicklig metallurg och sina kunskaper hade han skaffat sig på sina utrikes resor. Men han övergick i sin tillverkning till en engelsk tennkomposition, som innehöll 88 procent tenn och 12 procent koppar. En sådan legering blir skör och tämligen oxidationsbenägen och dessutom hälsovådlig.

Tenngjutarna i Göteborg slog larm och uppmanade sina kollegor i Stockholm om att besvära sig hos myndigheter och riksdag för att Wirgmans legering skulle stoppas. Men alla instanser tycks ha varit rätt ovilliga att förbjuda tillverkningen. Sannolikt var det så, att de makthavande inte ville uppge sin frihetsvänliga näringspolitik och så länge myndigheterna inte företog sig någonting fortsatte Peter Wirgman sin verksamhet.

Men tenngjutarna landet över är outtröttliga i sina ansträngningar att påtala tennlegeringens underlägsenhet och till slut, efter fjorton långa år av agerande och processer beslöt riksadagen att Wirgmans tennlegering inte mer skulle få tillverkas. Men den övriga järn-, stål- och metallfabriken fortsatte sin verksamhet och upphörde först med Peter Wirgmans död 1787.

Det är märkligt kan man tycka att så få föremål finns bevarade av hans hand. Hans varor såldes på marknader över hela landet och borde finnas i rätt stort antal. Ett par ljusstakar som Peter Wirgman gjorde finns i Söderfors kyrka i Uppland och Alingsås museum har en helt unik liten mässingbägare, som är försedd med Peter Wirmans namn. Det kan man tycka är helt i sin ordning att den lilla pjäsen finns i Alingsås museum som en liten påminnelse om en märklig industriman i 1700-talets Alingsås.

Peter Wirgman nådde inte de samhälleliga höjder som Sven Lendahl kom upp till. Den senare var en betrodd man i staden, en förmögen man, som donerade friksostigt till kyrka och skola och en man som fick represnetera staden vid riksdagen 1778-1779. Den förre var en skicklig metallurg, vi skulle kanske kalla honom en rätt tuff industriman, som skickligt drev sin metallfabrik vid Stampen, men avstod från att engagera sig i stadens övriga verksamheter.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning Bilaga Vår industri december 1978

Alingsås - det första moderna industrisamhället i landet!

2009-11-12T23:57:00.000-08:00

Utan att ta till överord kan man påstå att Alingsås var det första moderna industrisamhället i vårt land. Visserligen förelåg det förhållandet att tyngdpunkten vad gäller manufakturer låg i Stockholm, som hade två tredjedelar av alla vävstolar i landet och lika mycket av manufakturernas totala tillverkningsvärde. Även Norrköping låg före Alingsås, som kom först på tredje plats, men Alingsås hade en ställning bland våra manufakturorter i landet som var helt unik. Manufaktursocieteten hade makten i staden, den ekonomiska såväl som den juridiska.

Under Frihetstiden, som vi kallar en del av 1700-talet, var manufakturerna de styrandes skötebarn. Man var så till den milda grad fascinerad av tanken att man inom landet kunde framställa varor, som tidigare inte producerats, att man gav manufakturerna allt det stöd man kunde uppbringa. Det märkliga var att förädlingsindustrin, dit manufakturerna räknades, ansågs som något förmer än en aldrig så lönsam framställning av halvfabrikat. Yrkesskickligheten inom manufakturerna var inte heller stor, trots en importerad kår av mästare från Holand, England och Frankrike. Att konkurrera med franska vävnader var således inte att tänka på - kort sagt det fanns inte någon marknad ute i Europa för våra textilvaror från manufakturverkstäder. Exportpremier till trots var det svårt att bryta sig in på den europeiska marknaden.

De styrandes stöd till manufakturerna ute i landet tog sig under denna period alla de former man kunde tänka sig. Importförbud till exempel gällde i allmänhet på konkurrerande utländska varor och rena penningpremier utvecklades även. Man gick så långt, att en särskild skatt, kallad landshjälpen, togs upp enbart för manufakturernas räkning och den gick till en början hel och odelad till Alignsås manufakturverk. Härvidlag var Jonas Alströmer skicklig att övertyga statsmakterna om behovet av stöd och bidrag.

För oss i våra dagar med det perspektivet vi har på gångna tider kan vi säga, att manufakturernas roll var långt med obetydlig än samtiden ville inse. Man måste samtidigt ha i minnet att det svenska 1700-talet var en tid, då man försökte att skapa en egen profil, att göra sig oberoende av utlandet, att vara svensk i seder, språk och allmän prägel på ett helt annat sätt än under tidigare perioder med dess massintryck utifrån.

Under det svenska 1700-talet hade Alingsås en för tiden och landet unik ställning på alla sätt stöttad av statsmakterna. Inget annat samhälle i landet kunde jämföras med Alingsås, inget annat samhälle omhuldades så av statsmakterna. Men Jonas Alströmer kanske var för tidigt ute, för modern och för internationell för att klara av verksamheten?

Jonas Alströmer valde sin födelsestad till plats för sitt manufakturverk. En novemberdag 1723 rullade några foror över Västra bron in mot staden lastade med maskiner och körda av utländska män. I spetsen för för denna kontingent stod engelsmännen Stephan Bennet och John Biggs. Alströmer själv skulle dröja ännu några år innan han infann sig i Alingsås för att leda företaget.

I de första privilegierna från 1724 finns en uppgift som för den tiden måste ha inneburit något alldeles sensationellt och märkligt. Alla manufatururister och hantverkare av den reformerta läran som Alströmer införskaffat till Alingsås hade rätt att utöva sin religion vid sammankomster i sina hem eller i någon annan lokal. Några särskilda kyrkor för den utländska arbetskraften uppfördes inte utan man fick klara sig med de lokaler, som fanns tillgängliga. Kort sagt rådde det religionsfrihet i Alingsås till skillnad från övriga riket!

Alla som arbetade vid verkstäderna befriades från båtmanshåll, utskrivningar och andra skatter och plikter. Dessutom fick manufakturverket rätt att sälja varorna i öppna bodar eller i hemmen och på marknader och fritt föra omkring dem i landet. Med tanke på den tidens besvärliga tullar mellan olika provinser, som kunde kännas besvärande, måste bestämmelsernas i Alingsås framstått som mycket generösa och tillmötesgående mot manufakturisterna.

I privilegierna av år 1726 tillmötesgår således de styrande Jonas Alströmers önskemål på en mängd punkter bland annat att staden skulle införlivas med manufakturverket, då borgerskapet avsagt sig stadsprivilegierna och all borglerlig hantering, att alla arbetare vid fabrikerna skulle vara fria från inkvartering och värvning, att ingen som var nödvändig och nyttig för orten skulle få tillstånd att bosätta sig eller ens vistas i Alingsås och att alla personer, som lydde under sociteten, fick dragas från sitt arbete eller häktas för någon skuld eller någon annan gärning. Borgerskapet i Stockholm inte bara tillstyrkte alla dessa önskemål, de uttalade också den meningen att många fler liknande samhällen och manufakturer skulle inrättas i landet för landets bästa.

Manufakturstaden Alingsås fick ett brått slut. Vid riksdagen 1765 - 1766 föreslog den bekanta prosten Wijkman att privilegierna borde upphöra och att Alingsås borde återgå till egenskap av stad i likhet med andra rikets städer. Mösspartiet, som nu hade majoritet över det gamla Hattpartiet, genomdrev utan votering att privilegierna för Alingsås manufakturverk upphörde.

Efter denna krasch skulle det dröja nästan hundra år innan Alingsås åter blev en textilstad av format. Engelsmannen Charles Hill, som 1843 kommit till Rydboholm och senare arbetade i Norrköping, flyttade 1862 till Alingsås. Han förvärvade fastigheterna vid Lillån i kvarteret Fliten, Spinnaren och några till och började där bygga upp en industri, som skulla komma att dominera stadens industriliv en lång tid framöver.

Charles Hill var född i Bolton i Lancashire i England och skaffade sig en grundlig utbildning och praktik innan han flyttade till Sverige. Efter tiden i Norrköping kom han till Alingsås 1862 och övertog den Klingska klädesfabriken, som sedan 15 år låg utan verksamhet. Starten blev blygsam. I fabriken började man väva på sex mekaniska vävstolar, drivna av vattenkraften från det lilla fallet i Lillån. Men Charles Hill var en driftig man och nya fabriksbyggnader tillkom och snart skulle kunde man väva på 350 vävstolar, som sysselsatte 170 arbetare. På 1880-talet förvärvade Hill Rosenlunds spinneri, ett av de äldsta bomullsspinnerierna i landet. Därigenom kunde han förse sitt väveri med garn från eget spinneri.

Sonen Edmund Hill övertog, efter faderns död 1889, ledningen av fabriken i Alingsås, som på 1890-talet sysselsatte 300 arbetare vid 527 vävstolar för tillverkning av domestik, kallikå, tvills, mollskinn och kasinett.

Under åren 1902 - 1912 hade Victor Hill ledningen av fabriken, då man expanderade stort. Ett område vid Gerdsken inköptes 1905, där en ny fabriksbyggnad uppfördes och där sammanlagt 1000 stolar var igång med 320 arbetare anställda såväl i nya som gamla fabriken. Det var faktiskt så att var tionde alingsåsbo arbetade i Bomullsväfveriet.

En blick på textilarbetarnas löner under de första decenierna av fabrikens tillblivelse och de arbetstider som gällde för arbetarna blir en intressant läsning. Det första året fabriken var igång eller 1862 var arbetsdagen 13 - 15 timmar. (inklusive raster) och förtjänsten låg på 75 öre dagen. Mindre än 20 år senare var arbetstiden 11 - 13 timmar om dagen och nu låg timförtjänsten på 90 öre. Nu är att märka att dessa timlöner avser kvinnlig arbetskraft, männen var något bättre betalda, medan yngre och minderåriga arbeterskor hade lägre lön än väverskorna. Männen var ofta vävmästare, vävlagare, smörjare, dressare, ruggare eller packare, medan kvinnorna ofta utförde arbetet vid vävstolarna. En väverska kring sekelskiftet 1900 uttryckta det på följande sätt: Smörjarna gick där med sin lilla smörjkanna och smorde maskinerna. Det var ett mycket lätt arbete, som vilken kvinna som helst hade kunnat göra. De hade också bättre betalt.

Alingsås var som manufakturstad under 1700-talet ett intressant projekt under en tid då statsmakterna på alla sätt försökte hålla den nystartade manufakturen under armarna. Alingsås framstår som något unikt i förhållande till andra städer i riket under denna tid. Staden upphörde att vara stad och styrdes helt av manufaktursociteten, som skyddade verkstäderna i staden, som svarade för skolundervisning, som genomdrev skattefrihet och tullfrihet för arbetare och de varor, som fördes ut i riket, som svarade för den sociala omvårdnaden och hälsovården och som på alla sätt försökte att hålla verksamheten igång. Det skulle dröja närmare hundra år innan en ny textilindustri satte fart på stadens industriliv. Västra stambanans tillkomst 1862 var en av förutsättningarna för att Charles Hill kunde dra igång hjulen i den gamla klädesfabriken, som sedan växte ut till en i staden alltmer dominerande verksamhet.

Per Henrik Rosenström

Alingsås tidning Bilaga Vår industri

Sådant läder skall sådan smörja ha - om garvare och garverier i Alingsås

2009-11-09T13:11:00.000-08:00

Alingsås var länge, både före och efter den Alströmerska manufakturtiden, en mycket liten stad - så liten att hantverkarnas skråorganisation mycket sent nådde en utveckling, som någorlunda motsvarade större städers förhållanden. Det var nämligen så att en hantverkare i en stad måste tillhöra ett skrå för att få rätt att utöva sitt yrke. Och ett skrå kunde bara bildas om det fanns minst tre utövare inom ett och samma yrke. Hantverkarna i Alingsås tillhörde skråna eller ämbetena, som de också kallades, i Göteborg eller Jönköping eftersom antalet hantverkare under långa tider var så lågt att några skrån ej kunde inrättas. Naturligtvis fanns möjligheten att ställa sig utanför kretsen av yrkesbröder och arbeta som fri hantverkare - bönhasare kallades det - men det medförde stora risker. Bönhasarna fråntogs, om de ertappades, alla sina verktyg och förbjöda fortsätta verksamheten.

Garvarna eller karduansmakarnas skrå tillkom rätt sent i Alingsås. I november 1801 utfärdades kommerskollegium skråbrev för fem karduansmakare i Alingsås, som begärt att få bilda ett ämbete. Dessa fem var Lars Berg, Anders Nattsén, Lars Sandberg, Israel Nyman och Carl Lindqvist. Av dess blev Lars Berg ålderman eller ordförande i skrået under det första året. Han efterträddes av Anders Nattsén, som förde klubban i tolv år tills han överlämnade ledningen till Israel Nyman.

Garverinäringen i Alingsås har utövats sedan länge - hur länge vet vi inte med bestämdhet. Visserligen dröjde inrättandet av skrået rätt länge men garvare fanns här under Alströmerska epoken och kanske även under 1600-talet men det är dock osäkert. Det förhöll sig så att garverihantverket i hög grad var koncentrerat till Stockholm vars garvare sålde sitt läder även i landsorten. På 1750-talet vet man att det fanns garvare i mer än hälften av landortsstäderna även om företagen i regel var ganska små. Alingsås intog en särställning under Alströmers tid. Staden tillhörde mer eller mindre manufaktursocitteten och de garvare som fanns var anställda i Alströmers tjänst och utförde sitt arbete i manufakturverkets verkstäder. I början av 1790-talet fanns om man bortser från Stockholm, minst ett garveri i 85 procent av landets städer och karduansmakeri i nära 50 procent - spridningen av garverihantverket var alltså mycket god.

Ser man till Alingsås kan man konstatera att det fanns fyra verkstäder med sex arbetare är 1790 - lika många som i Göteborg! Alingsås var mycket liten vid denna tid men som garvarstad intog den en märkligt framskjuten plats. Hur kan det komma sig? Det finns uppgifter om, som säger att den goda tillgången på ek i våra bygder skulle bidragit till garveriernas framväxt. Ekbarken användes nämligen i garveriprocessen.

Skomakarna har också ägnat sig åt garvning av läder för eget behov. Medeltidens skomakare använde sig huvudsakligen av garvning med ekbark - en metod som användes redan under antiken - och galläpplen. Medeltida specifikationer, beredningsrecept och räkenskaper berättar för oss att så var fallet. Skomakarna under medeltiden gjorde gemensamma inköp av bark för att förhindra att priserna gick upp, och det är oftast fråga om ekbark. Här i alingsåsbygden fanns kanske inte några garvande skomakare under medeltiden men i gamla Lödese fanns de säkert - de rika fynden av skor, läder och läderspill från tillverkningen bevisar detta.

Karduansmakare eller garvare, båda namnen brukar användas när man talar om den gamla garverinäringen. Karduan gjordes av get- och bockskinn och garvades med ekbark. Termen karduan kan härledas drån den spanska staden Cordoba där det uppges att denna skinnsort första gången bereddes någon gåbg under tidig medeltid. Men karduansmakare kan alltså menas en garavare som arbetar med finare och lättare sknn för handsk- och skotillverkning.

I Alingsås talade man bara om karduansmakare. I varje fall uppger inte hantverksstatistiken någon annan yrkestitel. Skaran av garvare ökar under 1800-talet. År 1819, för att ta ett exempel, fanns det inte mindre än sex verkstäder med lika många mästare, tretton gesäller och elva lärlingar. Men det fanns säkerligen fler anställda i verkstäderna. Hantverksstatistiken medtager ej drängar, som likväl användes för sådan arbeten i garverierna som nte krävde någon egentlig yrkesskicklighet. Så siffrorna härovan får betraktas som minimisiffror men de ger ända ett visst mått på företagens storlek i staden.

Stadens ledande garverisläkter var Nyman, Nattsén, Bruno och Lindqvist. Ibland talade man något stolt om garvaradelssläkter och menade att dessa fyra var något förmer än andra! Nattséns garveri vid Södra Strömgatan har gamla anor. Idag finns inte någon verksamhet kvar varken vid Södra Strömgatan eller vid Kungsgatan dit man flyttade en del av verksamheten under 1800-talets slut. Men bostadshusen finns kvar och de utgör ett omistligt inslag i dagens miljö kring Lillån. Det uppges att en medlem av släkten Nattsén invandrat från Tyskland på 1600-talet, blivit gördelmakare i Ulricehamn och flyttat till Alingsås för att slå ner sig som garvare. Anders Nattsén var en av stadens tre karduansmakare på 1780-talet och han bodde på en gård intill Lillån som ännu finns kvar. Under de svåra åren 1867-1868, då skörden slg fel och man tvingades till nödslakt i Västergötland, överhopades garverierna med hudar. Det berättas att Nattséns garveri lär ha haft hudar nedsänkta i Lillån utefter en sträcka av 150 meter i väntan på att garvarna skulle kunna bereda dem. Men från Lillån tog flera hushåll i grannskapet sitt vatten och djurhudarna i vattnet gjorde det både illaluktande och illasmakande.

En liten historia om en garverigesäll vid Nattséns garveri må räddas ur glömskan. Han kallades för Horn-Kalle på grund av några missbildningar i pannan. För att slippa detta öknamn opererades missbildningarna bort. Efter den operationen kallades han i stället för Hornlösa Karlsson!

Textilindustrin har länge satt sin prägel på Alingsås men också garvarna intog under hela 1800-talet en framträdande bland stadens yrkesmän. De utgjorde en stor grupp bland hantverkarna och drog sig inte för att kalla sig fabrikörer under 1800-talets slut, då deras verksamhet förlorade något av det gamla hantverkets prägel. Efter sekelskiftet 1900 grundades den första läderfabriken i staden som i mer industriell skala fortsatte den gamla garverihanteringen. Grundaren var Martin F Klinge uppfördes vid Långelyckan, ett område mellan Sävevägen och Säveån. Efter några år byggde man ytterligare en anläggning vid Lugnet. Under de senaste åren, innan fabriken lades ner vid årsskiftet 1969-1970, utgjorde tillverkningen av ovanläder och bottenläder för skotillverkning. Man beräknade att ca 30 procent av tillverkningen gick till Oscarias egna skofabriker, att en lika stor del exporterades och att reste fanns avsättning på marknaden i Sverige.

I dag finns endast en fabrik kvar av den en gång så stolta garverinäringen i staden och det är Axel Bodéns Handels AB, som har sin verksamhet förlagd i kv Klockan vid Västra Ringgatan. Det stockholmska företaget grundades 1862 och bedriver egen tillverkning av skinn för beklädnadsändamål av importerd råvara. Det är i första hand fråga om getskinn, som köps ifrån några utomeuropeiska länder som Pakistan och Indien. Tillverkningens årliga värde ligger vid cirka fyra miljoner och antalet anställda vid alingsåsfabriken uppgår till omkring tjugofem.

Textilindustrin satte sin prägel på staden under Alströmers tid och från 1863 då Charles Hill startade Alingsås bomullsväfveri. Garverihanteringen präglade staden under hela 1800-talet, och långt dessförinnan fanns garvare i staden - ett viktigt hantverk var det och stor blev yrkeskåren.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning Bilaga Vår industri nov 1976

Hüttlingska gården - nu förklarad som byggnadsminne.

2009-11-09T10:32:00.000-08:00

Alingsås kan ståta med inte mindre än nio byggnadsminnen i sin innerstad. Det är ovanligt många byggnader för att vara en stadskärna av Alingsås storlek. Men så har vi också en fin och trivsam träbebyggelse, som är värd att uppmärksamma och värd att vårda, så nio byggnadsminnen är egentligen helt i sin ordning. En av dessa nio trähus är den Hüttlingska gården i kvarteret Cederberg vid Plangatan 9. Huset är byggt i vinkel och vänder en fasad mot Plangatan och en annan mot Östra Vattugränd.

Men varför heter gården Hüttlingska gården och vem är Hüttling? Gården har fått sitt namn efter en major Hüttling, som tillhörde Västgöta-Dal regemente och som kom till Alingsås på 1880-talet. Hans hustru var från Schweiz, en vacker kvinna med ett ungdomligt ansikte. Hon talade alltid franska eller engelska med sin man, som märkligt nog alltid svarade på svenska. Hennes syster Mary Gaudard de Vinci vistades långa tider i det Hüttlingska hemmet och dessa båda damer utgjorde ett ovanligt och kontinenalt inslag i 80-talets småstadsliv.

Men Hüttlingska gården existerade långt innan den kom i familjens ägo. När huset uppfördes vet vi ännu ej med säkerhet, men det är troligt att det byggdes omkring sekelskiftet 1800.

På samma plats, där nu Hüttlingska huset ligger, fanns vid mitten av 1700-talet ett av Alingsås manufakturverks klädesväverier. Den brann ner i den våldsamma brand, som gick fram över kvarteret natten till den 27 oktober 1779. Branden ödelade inte bara klädesväveriet i kvarteret Cederberg utan också alla verkstäder i grannskapet. Författaren F W Nyman säger så här om branden i en av sina småskrifter om Alingsås: 1779 träffades Alingsås av den andra stora eldolyckan, varigenom flertalet av fabrikerna blev lågornas rov. Efter denna brand förlorade staden sin betydelse av fabriksort.

I den övriga delen av kvarteret hade Stephan Bennet sin trädgård och sitt bostadshus. Bennet var Jonas Alströmer högra hand och manufakturverkets vicedirektör. Han var engelsman och den främste i den grupp som Jonas Alströmer förde med sig från England 1723.

Ur resterna av det nedbrunna klädesväveriet växte så småningom ett nytt och ståtligt bostadshus fram. I brandförsäkringshandlingar från 1828 får vi en god beskrivning av hur huset såg ut och vad det innehöll. Huset av furutimmer hade två våningar med vind, var 43 alnar långt, 14 alnar brett och 17 alnar högt från kroppåsen räknat. Översätter man alnmåtten till meter får man ett hus på knappt 27 meter, en bredd av dryga 8 meter och en höjd av 10 meter.

Första våningen hade nio inredda rum med två förstugor medan den andra våningen innehöll åtta inredda rum med ett särskilt skänkrum och en förstuga. Det fanns tolv kakelugnar i huset, nio halvfranska dörrar, en bakugn och en köksspis. Två källare fanns också. Taket var täckt med tegel och hade tre skorstenar.

Vilka har bott i detta vackra trähus? Husförhörslängderna lämnar uppgifter om detta. Enligt 1847 års längd fanns häradshövdingen Per Ulrik Stenberg som hyresgäst likson sjötullskontrollören Christian Jannerstål med hustru samt hushållerska, drängar och pigor. Tjugo år senare bor här kammarherre Arvid Virgin med familj jämte hushållerska, en dräng och tre pigor och år 1887 finner vi Carl Gabriel Adelsköld, en yngre bror till Claes Adelsköld på Nolhaga. och hans hustru Terese som boende i huset jämte banmästaren Anton Åberg med familj.

Men huset hyste inte bara boende. Louise Forsell, som bedrev undervisning för flickor i det Forsellerska huset på Västra Ringgatan nära Gasverksbron, behövde större lokaler. Hon flyttade till Hüttlingska gården och stannade där 1882-1885 för att sedan flytta till Drottninggatan (nuvarande Café Ringen).

När det gamla hotellet vid järnvägen revs 1910 och innan det nya stod färdigt 1911, inrymdes hotellrörelsen i den Hüttlingska gården, som Matilda Hüttling då ägde.

Några år senare, eller 1915, beviljade byggnadsnämnden en tillbyggnad av huset utmed Östra Vattugränd och nu i år framstår den vackra träbyggnaden genom ägaren Gunnar Michelsons försorg som ännu vackrare och skönare efter en genomgripande ombyggnad, som ej förgripit sig på den harmoniska exteriören. Det är nämligen den som är byggnadsminnesförklarad av länsstyrelsen. Ombyggnadsarbetet har skett i samråd med kulturhistorisk expertis från länsmuseet och länsstyrelsen i Vänersborg.

Hüttlingska gården framstår som en pärla i raden av fina trähus i Alingsås innerstad.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19890906

Holmen - by med fem gårdar

2009-11-08T11:40:00.000-08:00

Holmen var det gemensamma namnet och är det kanske än idag för ett större område öster om sta´n och söder om Säveån. Den gamla by Holmen låg i det nordvästra hörnet av det området och utgjorde gräns mot norr, i söder mötte området Stockslycke bys ägor. Den gamla byn, som gett området dess namn var sammansatt av fem gårdar, nämligen Kaplanstället, Sven Arvidsgården, Berggården, Östergården och Tomasgården - alltså en tämligen liten by. I Kaplansstället bodde komminister Samuel Odhelius på 1690-talet och trivdes inte särskilt väl med sta´n och landsförsamlingen ty han säger i sina brev att bostället ligger på "röda sanden" intill landsvägen och ständig ofrid råder.

En av hans efterträdare Anders Forssenius var den siste som bodde på Holmens Kaplansboställe. År 1734 fick Jonas Alströmer domkapitlets medgivande att byta till sig Holmen mot Nolby Brogård och därigenom flyttades komministerbostället till Nolbyhöjden norr om Säveån.

Holmens by med sina fem gårdar låg på den öppna slätten mellan landskyrkan, Vänersborgsvägen och Norra Ringgatan och bildade en byklase tills splittringen av gårdarna och dess ägor skedde något decennium efter laga skiftets genomförande i vårt land 1827. Det samhällsliv som utvecklades i de gamla byarna i sta´ns utkanter var säkert inte utan konflikter och spänningar mellan byborna, men grannar gav dock stöd åt grannar, och gamla, glada och goda sedvänjor höll byborna samman. När byarna sprängdes efter laga skiftet och avstånden förlängdes mellan de olika boningshusen, så försvann mycket av de gamla sedvänjorna och den gamla sammanhållningen.

Större än Holmen

En annan av de gamla byarna i sta´ns utkanter, nämligen Nolby låg norr om Säveån. Det var en betydligt större by än Holmen med ett tiotal gårdar på sluttningen ner mot ån. Vi känner till gårdarnas namn rät väl - namn som i dag återfinns på områdets gator och vägar. En hette Knektegården, en Engelsmangården, en annan Lars Hansgården och ytterligare en Toresgården. Byn låg samlad kring det vägskäl där flera vägar strålade samman. En väg ledde till Kungälv och Vänersborg, en gick mot Rödene och Kolbäck och ytterligare en över Säveån till kyrkan, stan´n och Stockslycke by.

Förbindelsen över Säveån nedanför Nolby kallades länga Nolby stock, en träbro av enklaste konstruktion, som var den enda förbindelsen över ån innan Nyebro tillkom 1755 under Alströmers tid. Nolby stock låg väster om nuvarande broförbindelsen till Nolby och man kan vid lågvatten ännu se resterna av den gamla bron i ån.

Bondekyrkan

Helt nära Säveån och den gamla stockbron låg kyrkan, Det är ett ovanligt läge för en församlingskyrka. Våra medeltida och även yngre kyrkor ligger oftast på en höjd dominerande den kringliggande bebyggelsen och i närheten av stora gravhögar och förhistoriska gravfält. Kyrkan låg ofta mitt i byn som en accent i bebyggelsen och en karaktäristisk silhuett i landskapet. Landskyrkan som vi kallar vår äldsta föramlingskyrka ligger i en däld nära ån. Som vid översvämningar måste ha förorsakat skada och obehag. Kyrkan kallades Alingsås kyrka, ett namn som senare överfördes på kyrkan i sta´n och därefter Bondekyrkan och Nolby kyrka för att slutligen benämnas Landskyrkan. När den första kyrkan av trä uppfördes för att tjäna som församlingskyrka åt byborna i Holmen, Nolby, Stockslycke och Alingsås vet vi ej med säkerhet.

Från Nolby backar, om man vandrar norrut över bron kan man se hela sta´n. Mot öster ligger bostadsområdet Östlyckan med Härsbergets välkända prfil i fonden, mot söder Landskyrkan och bakom denna den låga träbebyggelsen med inslag av ny tegelarkitektur och mot väster syns Stadskyrkans torn. De skogsklädda åsarna ligger som blå silhuetter bakom sta´n och längst i väster blänker en flik av Mjörn.

Rolfs hög

På höjden ovanför de fina ekbackarna ligger Rolfs hög, en mäktig förhistorisk grav från järnåldern. Enligt sägnen skall Rolf Götriksson ha gjordats i denna grav. Vem var Rolf Götriksson? I sagan berättas att Rolf var son till kung Götrik, att han uppfostrades i Danmark och blev efter faderns död tagen till kung över Västergötland. Efter friarfärder till Uppland i avsikt att få Torborg, dotter till kung Erik, till gemål, lyckades det Rolf att få den något motsträviga kungadottern med sig till Västergötland, där de enligt sagan levde länge lyckliga tillsammans. Det har alltid sagts i bygden att Rolf hade sin gård vid Rolfs kulle, alltså längre österut uppför Säveån och att han hade sin grav vid Nolby.

I närheten av Rolfs hög ligger kolerakyrkogården inom sin låga mur. En minnessten rest 1953 berättar om händelsen 1834. I västra Europa uppträdde koleran under året 1831, varför man i vårt land beslöt att tillsätta sundhetskommitéer, vilka skulle söka förebygga kolerasmittans utbredning och instruera om vården med de sjuka. Året 1831 förflöt utan några rapporter om kolera i Sverige. Under sommaren 1834 nådde farsoten vårt land och under augusti drabbades Alingsås. Det första offret var fattighjonet Greta Lundberg, som avled den 20 augusti. Allt som allt dog 64 personer under denna farsotsepidemi och de vilar samtliga på kyrkogården i Nolby.

Stynaborg

Följer man Säveån uppströms att stycke kommer man till platsen för den medeltida borgen Stynaborg, som är belägen intill Säveåns strand. Enligt folktron säger alingsåslitterören F W Nyman i sina dagböcker från sekelskiftet, är Stynaborg en ruin efter Rolfs borg. Vid det besök han gjorde på platsen berättar en bonde från Nygård, att man funnit såväl en järnyxa som hästskor och sporrar vid borgen.

Två undersökningar har företagits av arkelologer för att få klarhet i borgens storlek och läge. Den första genomfördes 1933 och då kunde man konstatera att det näs eller den landtunga som skjuter ut i Säveån innehöll både förborg och en huvudborg med vallgravar runt omkring. Lösfynden inskränkte sig till medeltida tegel, spik och djurben. Mer än tjugo år senare gjordes en ny undersökning av riksantikvarieämbetet, då ett par långa schakt grävdes som blottade resterna av en stenmur och ett golv. Fynden bestod av järnföremål, en pilspets, en järnkrampa och spik. De båda undersökningarna har dock gett till resultat att man förvissats om att byggnaden på Stynaborg har stått innanför en vall försedd med palissad och att de varit uppförda av trä, möjligen korsvirke, och att de förstörts av eld. Borgen fanns i varje fall under drottning Margaretas och Erik av Pommerns tid i början av 1400-talet och möjligen tidigare. Från år år 1412 finns ett skattekvitto bevarat, som är undertecknat av fodgen Hans Walraffin, som residerade på Stynaborg. Borgen har troligen bränts och plundrats under Engelbrekts krigståg i Västergötland på sensommaren 1434.

Stampkvarnar

Vänder vi åter mot sta´n på vår vandring i sta´ns utkanter ser vi snart Alefors, som ligger högt på andra sidan E 3:an varifrån man har en vid utsikt över bygden och sta´n. Den gården med det högt belägna boningshuset köptes 1865 av Nils Sandberg som samtidigt var ägare till Kristineholm och Charlottenberg samt hus inne i sta´n. I köpet ingick Linnefors kvarn, som användes till vadmalstamp för mycket länge sedan men omändrades till barkstamp under garvare J Berggrens tid vid 1800-talets mitt. Kvarnen försåg garverierna i sta´n med malen ekbark, som användes till djurhudarnas beredning. Sedan barkstampen tagits ner byggdes en vanlig mjölkvarn, som först uppläts till häradshövding Hessle på Hjälmred och därefter till Nils Sandberg 1865. I dag är Alefors sjukhem och förvaltas av Göteborgs sjukvårdsstyrelse.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19730216

Bara fragmentariska spår av medeltida livet

2009-11-08T08:18:00.000-08:00

MEDELTIDEN

Våra kunskaper om medeltida liv i våra bygder är närmast fragmentariska. De skriftliga dokumenten är få och några lämningar, som kan belysa det vardagliga livet under medeltiden, finns ej. Medeltidens stora byggnadsverk, dess borgar, stadsmurar och katedraler finns överhuvudtaget inte i våra trakter och är sällsynta även i andra delar av landet.

Bälinge

Inom våra bygder finns medeltida kyrkor och lämningar efter medeltida kyrkor samt spår efter borganläggning, Om man ser till den del av Alingsås kommun som ligger i den östra delen utmed väg E.3 ( E 20) mot Skara och Stockholm så finns dels Bälinge kyrka, dels Stynaborg. Man brukar säga att Västergötland är ett romanskt landskap i den meningen att här finns en kyrklig konst och arkitektur med en starkt utpräglad egenart. Den romanska stilen var förhärskande hela medeltiden ut och inte ens under ombyggnadsskedena på 1200 – 1300 talen märks någon gotisk anstrykning i landsbygdens arkitektur.

Bälinge lilla medeltidskyrka byggdes någon gång under 1200-talet och är en av de äldsta i stiftet. Den har byggts om under 1600-talets slut och bär en närmast karolinsk dräkt invändigt. Men det finns inventarier i den vitputsade stenkyrkan som skvallrar om en tidig tillkomsttid. Den gamla dopfunten, ornerad med så kallade repstavar, är från tiden omkring år 1200 och dessutom har ett par träskulpturer, en stående diakon från 1200-talet och ett krusifix från 1400-talet bevarats. Sakristian och vapenhuset byggdes 1699 och den intressanta altartavlan bär årtalet 1691. Även altarskranket har sitt givna intresse med en lång inskuren inskrift med årtalet 1684. Till läktarskrankets målningar finns en tradition knuten att dessa skulle vara målade av den kände kyrkomålaren Per Hörberg, som var verksam framför allt i sitt hemlandskap Småland. Men Pär Hörberg har icke målat gamla testamentets profeter i Bälinge kyrka.

Stynaborg

Inte så avlägset från Bälinge ligger, något närmare Alingsås, resterna av en medeltida borganläggning, som kallas Stynaborg. Om denna medeltida anläggning som tidigare hette Kungsholmen, är föga känt. Den byggdes sannolikt under 1200-talets slut och förstördes under Engelbrekts befrielsekrig 1434 då mer än tjugo borgar och slott i olika delar av landet intogs eller förstördes. Västergötland var under 1300-talet väl befäst och hade fler borgar än något annat landskap i Sverige. Under unionstiden omtalas inte mindre än 12 borgar i Västergötland.

Stynaborgs läge vittnar om att den anlagts som skydd för huvudvägen från kusten till Skara. Den tillhörde säkerligen den grupp av stormansgårdar som under 1300-talet anlades på väl skyddade platser och uppfördes enligt den tidens mönster för att befästa gårdsanläggningar. Men den har säkert varit mer anspråkslös än Axevall. Stynaborg hade i likhet med andra stormansgårdar en förborg med ekonomihus och innanför denna förborg fanns en vallgrav och därbortom själva borgområdet med branta sluttningar ner mot vattnet. På borgområdet har legat centralt ett hus av sten och tegel medan de andra byggnaderna troligen har varit av trä. Hur många de varit och hur de sett ut vet vi inte. Det finns ett skriftligt dokument från 1412, som är den enda kända handling som utgivits om Stynaborg. Det är ett kvitto på böter som utfärdats av hövitsmannen Hans Vallraffn på Stynaborg och häradshövdingen Kristman i Kullings härad och Rödene. Stynaborg har undersökts 1933 och 1955. Undersökningen har gett en del fynd som medeltida tegel, medeltida pilspets. bronsbeslag och en järnskålla samt spikar av järn och mycket träkol. Ett plant stengolv cirka fem kvm. Och tegel fann man också i de schackt som grävdes upp vid undersökningen.

Hemsjö

I den södra delen av kommunen kan man bese lämningarna efter Hemsjö gamla kyrka. Den finner man vid gamla vägen från Hästeryd till Hemsjö. Man tar av från väg E 3 och följer grusvägen fram till kyrkan. Om medeltidens Hemsjö vet vi inte mer än om Bälinge och Stynaborg. Några knapphändiga uppgifter i medeltida handlingar så gott som allt. Men kyrkan fanns under medeltiden. Balnd alla de 24 kyrkor, som fanns i Kullings härad under 1200-talet var Hemsjö en. Det är inte otroligt att den allra första kyrkan vid den lilla Bysjön kan ha varit en stavkyrka av timmer. Det tycks också vara så att denna första kyrka efterträddes av ytterligare en av trä någon gång under 1400-talet. I dag finns på den gamla kyrkplatsen en minnessten, rest 1925, som berättar om den gamla kyrkan och kyrkplatsen. Från den medeltida kyrkan finns ännu i behåll flera inventarier, som har sitt givna intresse. Två träskulpturer, en Sankt Olofbild, som kan dateras från 1200-talets slut och en madonna också den från 1200-talet. Dessa finns nu att beskåda i den nya kyrkan, som ligger längre söderut vid Bräckan. Förutom dessa båda skulpturer har kyrkan en kalk av medeltida ursprung och storklockan, Karin kallad, är också den troligen från sen medeltid.

Någon profan byggnad från medeltiden finns inte i kommunen men det gamla säteriet i Hjälmared står upptaget som torp i jordeböckerna i slutet av 1400-talet. Namnet kan härledas av mansnamnet Hjälme och ryd, som betyder röjd mark. Det fanns alltså en viss Hjälme, som först tagit marken i besittning, röjt och odlat dem. När det ursprungliga torpet förvandlades till en större gård vet vi ej.

Landskapet kring Hjälmared och sjön Färgen är värt ett besök för det susar vildmark om namnn på uddar, öar och vikar och de minna om svedjemark och vallgång för att nu citera en gammal resenär, som färdades i markerna kring Stora Färgen.

Per Henrik Rosenström

Utdrag från artikel i Alingsås Tidning 19840629

Här bodde de första invånarna i vår trakt!

2009-11-08T05:44:00.000-08:00

FORNTIDEN

Kulturhistoriska vandringar är lätta att göra i våra bygder. Det är relativt lätt att finna de flesta fornminnen och det finns också vägvisare och textade beskrivningar till de större märkligare lämningarna. Här nedan följer korta beskrivningar av några av de intressanta och märkliga lokaler eller platser som finns inom kommunen. Vi börjar med de allra äldsta.

Alingsåsbygden är gammal kulturbygd med minnen från de första invandrarna som slog sig ner på öarna i Mjörn, i vikarna och på de solbelysta stränderna utmed Mjörns norra sida. Det rör sig här om tider som ligger 5000 år före vår tideräknings början. När våra förfäder tog våra marker i besittning följde de vattenvägarna från kusten in i landet. Lättframkomliga som vattenlederna och sjösystemen var, bidrog de till en viss genomströmning av människor på jakt efter fiskevatten, goda beten och bosättningar. Vår kunskap om dessa första invandrare är ringa även om vi kan avläsa deras verksamheter i landskapet. Det var ju inte alla som drog vidare upp i landskapet utan många stannade i våra bygder, fann dem passande och brukbara med god tillgång på fisk och djur. De slog sig så småningom samman i byar och utvecklade den sociala gemenskapen, skaffade husdjur och brukade jorden.

Hemsjö

I södra delen av Alingsås kommun ligger frånsett platserna på Mjörns stränder, huvuddelen av fornlämningarna på åsarnas krön och höjder i Hemsjölandskapet. Två mindre områden är särskilt rika på fornlämningar och det är området kring Hemsjö kyrka och Ingareds åsar. Kring Hemsjö kyrka finns tre gravfält, två hällkistor, en hög och en stensättning. På Ingareds åsar finns sju bronsåldershögar och tre andra stensättningar. Hur gamla kan dessa fornlämningar vara ? Gravarna kring Hemsjö kyrka är från den tid vi kallar järnåldern ( cirka 500 år före Kristus – 1000 år efter Kristus) medan högarna på Ingareds åsar är från vår bronsålder (cirka 1500 år före Kristus – 500 år före Kristus ) Två stensättningar på Ingareds åsar har undersökts och gett så rika fynd att man kunnat datera dem till tiden omkring Kristi födelse. Bronsåldernshögarna ligger mäktiga på åsens krön och är utan tvekan det finaste gravfältet i kommunen från den tiden då den nya metallen brons gjorde sitt intåg i Norden. Brons är ju en blandning av koppar och tenn och användes både till redkap och till vapen.

Erska

Men också i den norra kommundelen finns ett ståtligt och imponerande gravfält nära Erska kyrka inte så långt från Sollebrunns samhälle. Det är ett järnåldersgravfält med inte mindre än 80 högar, 42 stensättningar och 3 treuddar från en tid vi kallar yngre järnålder ( ca 400-800 år efter Kristus) . Järnåldern är ju den sista av de tre stora förhistoriska perioderna då järnet blev känt som en god råvsara för tillverkning av vapen och redskap. Övergången mellan bronsåldern och järnåldern var dubbelt dramatisk. Det varma och sköna klimat som rådde under bronsåldern, förbyttes mot ett svalare och fuktigare under järnåldern, dvs. ett klimat som vi har ännu idag. Övergången mellan de båda perioderna innebar en stark brytning mellan gammalt och nytt. Man kan säga att järnåldern markerade inledningen till en helt ny tid och ett nytt samhälle.

Jättegrytor

Vid Åsjön som utgör en smal förbindelse mellan sjöarna Mjörn och Anten finns en geologisk märklighet av kolossalformat. Det är fråga om ett tjugotal jättegrytor i Åsjöberget på den södra sidan av den lilla Åsjön. Den största av dessa jättegrytormäter uppemot 20 meter i tvärmått och det är rum av nästan sakral skönhet. Det är lätt att hitta dem. En vägvisare pekar från stora vägen strax hitom Brobacka in mot den gångstig som leder till jättegrytorna. Hur har de blidats och hur gamla kan de vara? kanske man frågar sig. Jättegrytorna är ursvarvningar i berggrunden och de tillkom i slutet av istiden. Ingen mänsklig hand har åstadkommit dem utan de har bildats av roterande stenar, s.k. löpare, som satts i rotation av vattenvirvlar från inlandsisens smältvattenflöden, och det skedde för tio-elva tusen år sedan, när den mäktiga isen drog sig tillbaka norrut och ishavsfloden svallade fram genom klyftan vid Åsjöberget på en nivå, som låg högt ovanför våra dagars Åsjö. Då formades dessa märkligheter som i folkmun fått namnet jättegrytor.

Nolby

Även i den centrala delen av kommunen finns ett vackert beläget gravfält på Nolbyåsen. Det är resterna av ett bygravfält, som hörde till den bebyggelse som låg på sluttningen ner mot Säveån. Till byns gravfält förde man sina döda för den sista vilan och i graven lade man ner föremål man trodde den avlidna kunde ha nytta av i ”landet bortom”. Gravhögarna är från järnåldern och den pampigaste är av dem kallas Rolfs hög och ligger på åsens östra del väl synlig från vägen. Högen gömmer enligt sägnen kvarlevorna efter sagokungen Rolf Götriksson. Sagan berättar om Rolf Götriksson att han var en väldig viking, som gjorde sitt namn fruktat i många länder. Alla fornlämningar som här berättats om är skyddade genom fornminneslagen av år 1942, vilket innebär att ingen utan tillstånd får undersöka eller ta bort en hög, stensättning eller liknande.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19840621

Prästeryds gård var den vackraste näst Nolhaga

2009-11-03T01:29:00.000-08:00

På den västra stranden av sjön Gärdsken låg Prästeryd, en gård med gamla anor liksom Ängabo. Den nämns i jordeboken 1550 som ett kronobygge. Namnets senare del "-ryd" betyder röjd mark eller odling och namnets förra förra del behöver kanske ingen närmare förklaring.

Alingsåsskildraren Fridolf Wilhem Nyman (1843-1907) har en särklid plats i sitt hjärta för Prästeryd. Så här skriver han: Bland egendomarna i stadens omedelbara närhet är Prästeryd genom sitt förtjusande läge vid Gärdskens strand, sina björkdungar och parkanläggingar, grottor och bersåer kanske den som näst Nolhaga mest slår an på den besökande främlingen. Och Nyman fortsätter: Boningshuset, vitmålat och skuggat av spalierer, ligger mitt framför den vackra, men genom alltför rikt lövverk något dystra parken. Prästeryd gård hade tveklöst ett utsökt läge i sluttningen ner mot sjön. Från boningshuset hade man en betagande utsikt över sjöns vatten över till andra stranden med Härsberget i fonden och de öppna, ljusa markerna nedanför.

För mycket länge sedan, när Alingsås stad var mycket ung, försökte alingsåsborna på alla sätt att utvidga sina marker. Prästeryd och Varsjökärr önskade man få lagda under staden och det lyckades så småningom. Efter många och långa skrivelser till statsmakterna och uppvaktningar hos landshövdingen beslöt Kung Maj:t 1868 att såväl Prästryd som Varsjökärr skulle läggas under staden och nyttjas som mulbete. Någon skatt för dessa hemman skulle inte utgå.

När manufakturtiden var förbi 1767 och Alingsås skulle återfå status som stad uppstod stor förvirring bland nytillträdda rådmän och borgmästare beträffade stadens donationsjordar, Borgmästaren hävdade med kraft att den kronojord, som donerats till staden en gång, aldrig kunde bli privategendom. Rådmännen var av motsatt uppfattning. Striden dem emellan slutade med seger för borgmästaren 1782. Det innebar att lagfart skulle vägras på köp av donationsjord. Men när nästa borgmästare tillträdde sin tjänst 1791 var en av hans första uppgifter att häva sin företrädares beslut. Den donerade jorden skull åter få säljas, skiftas och förpantas till enskilda personer. På så sätt kom donationsjorden Prästeryd att tillhöra baron Ollenberg, en släkting till familjen Alströmer.

Under 1800-talets förra hälft ägdes Prästeryd av bland andra garverifabrikanterna Sven Nattsén och Jonas Wilhem Nyman (död 1875). Den senare var far till Fredrik Wilhem Nyman, som berättade att det var under hans fars tid som alla vackra björkar planterades framför boningshuset, och han talar också om det givande fisket i sjön Gärdsken. En morgon, berättar Nyman, fick fadern vid notdragning i sjön under lektiden i maj inte mindre än tre hästlass med braxen! Detta var på 1850-talet.

Kapten Harald Reenstjerna var nästa ägare till gården och han byggde till och om boningshuset. Han efterträddes av grosshandlare Wetterling, som anlade den vackra parken och förskönade trädgården med blomsterland. Sedan hans änka bebott gården gården en tid övertogs egendomen av "patron" Trouve. Och då är vi framme vid sekelskiftet 1900.

År 1912 köpte Alingsås Bomullsväfveri Prästeryd av Alingsås Sparbank för att bygga nya arbetarbostäder där och långt senare, när Alingsås stad köpte Östlyckan 1955 för bostadsändamål, förhörde sig väveriet hos staden om tillstånd att bygga 23 enfamiljsvillor för personalen vid Gärdskenfabriken. Området, som exploaterades, omfattade knappt 40 000 kvm och låg mellan Prästeryds gård och sjöstranden. Egnahemsvillorna ligger i dag på ömse sidor om Victor Hillsvägen.

Många alingsåsbor känner kakelugnsmakaren Lars Bernhardsson. Han bor i en torpstuga strax bakom Tuvegården. Han är född i stugan och har levt där hela sitt liv. Den torptugan hörde till Prästeryds egendom och lär vara byggd omkring 1715-1720, berättar Lars, när jag besöker honom i hans varma och trivsamma stuga. Om den uppgiften är riktig skulle Lars bo i ett av våra allra äldsta hus i staden. Stugan står som ett viktigt dokument från en svunnen tid, när gårdarna med sina torpstugor låg runt sjön Gärdsken. Den stugan får bara inte försvinna. Den får inte rivas.

I Lars sällskap vandrar jag utmed sjöstranden och får den gamla vägen beskriven och utpekad för mig. Den gick nära sjöstranden och svängde så sakta upp mot Torvmossen. Den passerade bäcken och följde bergknallarnas kanter upp mot det område där barnhemmet Barnabo låg, det som brann ner 1942. När vi kommit till halva backen stannar Lars och säger. "Här just här, låg ladugården och uthusen till Prästeryd gård och därinne", säger han, och pekar bort mot villaområdet ovanför Victor Hillvägen, "där låg det gamla boningshuset, det som revs omkring 1955". Vi går tillbaka till sjön. På vänster sida låg "fanjunkarens" hus, berättar Lars. Huset finns kvar ännu, men nu med ny utvändig panel. I det gamla huset bodde "fanjunkarna" själv, det vill säga polisen Winquist. Det var han som dirigerade trafiken i stan med eleganta och bestämda armrörelser. Och så fortsätter vi fram till sjön och går förbi det hus där fröknarna Holst hade affär och senare Harald Rödholm.

Järnhandlare Hjelmquist hade sitt sommarhus Tuvebo strax bakom nuvarande Tuvegården. I trädgården fanns en lekstuga, som Hjelmquist köpt av borgmästare J O Bergmark. Han hade haft den stående i borgmästarträdgården vid Rådhuset.

Edward Wemyss på Stockslycke hade skogsmarker på ömse sidor om sjön. Britta Håkansson på Kullabo, som är född Hjelmquist, berättar när jag och Eric Andersson besöker henne i den fina gästgivargården, att hennes pappa köpte skog av av Wemyss vid tre tillfällen. På den tiden gick det enkelt till, berättar Britta. De båda männen gick ut i skogsmarkerna, försedda med ett par käppar, och med dem markerades hur stor skogslott Hjelmquist önskade sig. Och så var det avklarat! Köpeskillingen blev man alltid överens om.

Hon berättar också om familjens badhus vid stranden nedanför Tuvebo och nämner att såväl familjen Wemyss och andra hade sina egna badhus vid Gärdsken. Det stora kallbadhuset nedanför nuvarande Gerdskenvallen byggdes 1934, men revs bit för bit under 1960-talet.

Innan Lars Bernhardsson och jag skiljs vid Prästerydsvägen hinner historierna bli många om Prästeryd och om alla som bott och verkat där. Han kan sitt Prästeryd, den gode Lars.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19920103

Många ägare till Ängabo gård

2009-10-30T06:59:00.001-07:00

Strax söder om Stockslycke ligger Ängabo gård nära vägen mot Borås. Den har mycket gamla anor och nämns redan 1546 som ett skattehemman. Då skrivs gårdsnamnen Engebo eller Engiebo.

En av de tidigare ägarna lät tala om sig. Det var kyrkoheden i Alingsås, Ericus Olai, som fick Ängabo i förläning 1569 av hertig Karl, sedemera Karl IX. Det innebar att han fick gården som förbättring på sin lön och dessutom två års frihet från gården, det vill säga skattefrihet. Han påstod sig vara ägare också till Torsö i sjön Mjörn och till Stockslycke Skattegården.

När Älvsborgs lösen skulle betalas till Danmark för att Sverige skulle få tillbaka Älvsborgs fästning, som gått förlorat i kriget 1563, visade det sig vid skatteuppbörden att Ericus Olai var socknens rikaste karl och den förmögnaste bland många präster. Skatten till Älvborgs lösen utgick nämligen med 1/10 av vars och ens förmögenhet och Ericus Olai betalade inte mindre än 10 lod silver och 65 daler i penningar i skatt. På varje daler gick det fyra svenska mark. För Ericus Olai betydde det det att han betalade 269 mark i skatt, medan andra bönder i gransskapet erlade tre till åtta mark.

Denne förmögne präst gick ur tiden 1603 och begrvdes i Landskyrkan. Senare ägare till Ängabo är sonen Olaus Erici och sonsonen Ericis Aling (död 1686). Gården ägdes av ännu en präst, naämlgen Anders Sylvander, som tillsammans med sin hustru stod som ägare bland annat till del i Ängabo under årer 1802-1812.

Bland alla senare ägare till Ängabo lät kronofogden Magnus Rabe tala om sig genom en dramatisk och tragisk händelse. När landshövdingen Sandelhjelm var på besök i Alingsås i september 1830 skulle även födgeriets kassa inventeras. Men det fanns en brist i kassan, som endast Rabe kände till. Med anledningen av landshövdingens besök ordnades en fest i Plantaget på kvällen. Hit var även Rabe inbjuden. Men han infann sig inte varför bud skickades till Ängabo att han skulle komma till Plantaget. Men han vägrade att träffa sin överordnade. I stället valde han den förtvivlade och förhastade utvägen att gå upp på sitt rum och skjuta sig. Följande morgon anlände med posten ett brev från Rabes bror, innehållande kontanter att täcka kassabristen.

Under 1800-talet hade Ängabo en lång rad ägare såsom löjtnant af Sandeberg, Carl Johan Reenstjerna (död på Ängabo 1823), hemmanägarna Andreas Nilsson och Johannes Nilsson i Skaftared, handlaren Carl Johansson och Carl Gabriel Adelsköld. Den senare sålde gården till grosshandlare C W Hellström i Göteborg, som i sin tur sålde till professor Carl Nycander i Göteborg. År 1896 köpte P B Paulsson i Göteborg Ängabo av Nycander.

Man kan säga att Ängabo har två manbyggnader. Dels det äldre 1700-talshuset av trä, dels det betydligt yngre reverterade Villa Ängabo, som Carl Gabriet Adelsköld lät bygga 1890. Han var yngste bror till Claes Adelskiöld, byggherre till slott 1879-1880 och ägde Ängabo under några år. Ängabo gård omfattade 100 tunnland. Den största delen, 90 tunnland, var skog och resten, 20 tunnland, var åker och äng på ömse sidor om landsvägen. Det gulmålade boningshuset låg på norra och den rödmålade längan med arbetarbostäder låg på södra sidan om vägen. Boningshuset var ett 1700-talshus medan arbetarbostaden och ekonomibyggnaderna uppfördes 1890. Det fanns plats för fyra hästar och 18 nötkreatur. Lantbrukare Gunnar och Greta Olsson förvärvade Ängabo 1942.

Britta Håkansson på Kullabo har barndomsminnen av pastor Paulssons fina häst och vagn på Ängabo. I hennes barndomsögon framstod häst och vagn som ett skimrande stiligt ekipage. Vagnen var gulmålad, berättar hon, och hästens blanka länd lyste gul och sittdynornas tyg i vagnen var gul- och rödrutigt. Ett ståtligt ekipage var det säkerligen när det svängde ut på vägen för en stadsresa.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19911230

Då låg Stockslycke inte - i Stockslycke

2009-10-30T04:13:00.000-07:00

Fridolf Wilhem Nyman (1843-1907) får anses vara Alingsås första krönikör. Han var en originell man, något skygg och sågs ofta promenerande i allén vid Norra Ringgatan. Han har kärleksfullt skildrat sin stads och sin bygds historia, bland annat i skrifterna Det Alingsås som gått och Alingsås omgivningar.

Han var son till garvaren Wilhem Nyman, som från 1832 hade garveri i hörnet av Västra Kyrkogatan och Drottninggatan. Men Fridolf Wilhem följer inte i sin faders fotspår och blir garvare utan ägnar sig helt åt studier. Han tar studenten i Uppsala och läser senare filosofi och estetik, men avlägger inte någon examen. Efter åren i Uppsala återvänder han till hemstaden och tjänstgör som lärare under kortare perioder i Alingsås och på andra håll. Hans stora intresse är emellertid författarskap och han ger ut en rad små skrifter, oftast på egen bekostnad, om Alingsås historia men också smärre böcker med egen lyrik och prosa.

Sjön Gärdsken kallar han den lilla sjön med det klara vattnet och de täcka stränderna. Som den romantiker han är beskriver han sjön i närmast svärmiska ordalag; den blånande lilla sjön i sin ram av lövträd och saftiga gräsmattor är nog förtjänt av sitt rykte att framvisa en av omnejdens mest idylliska scenerier. Han säger också att sjön med sin fina, präktiga sandbotten och gröna stränder inbjuder till de angenämaste bad, och vintertid är sjöns is en omtyckt plats för skridskoåkande ungdom.

Nyman försöker sig också på att förklara eller tyda sjöns namn. Han tror att sjönamnet har fornnordiskt ursprung med betydelsen pigg, trevlig och att den kan ha fått sitt namn av Gerd, guden Frejs maka och den skönaste av alla kvinnor.

Sjöns namn har skrivits på olika sätt vid olika tider. På 1600-talet säger man Gersken och under 1700-talet Siön Jersken eller Giärdsjön. Ortnamnsforskarna hävdar å sin sida att sjönamnet är en bildning på -sk till gärde eller gård. Gärdsken är således helt enkelt sjön, som på tre sidor omges av stora öppna gärden.

Runt sjön Gärdsken låg Stockslycke by på den norra sidan, medan Ängabo och Johannesberg fanns på den östra stranden och Prästeryd på den västra. Stockslycke by låg strax väster om sjöns utlopp i Lillån (Gärdskaström) eller närmare bestämt, där Lärkvägen och Hemvägen möts idag. Byn bestod av tre gårdar, Skattegården, Nordgården och Grågården, jämte ett antal stugor. Byn låg på ömse sidor om bygatan, som gick i öst-västlig rikning. I samband med laga skiftet år 1847 skingrades byn, husen revs eller flyttades till andra marker. I byn bodde fram till 1740-talet den ene av Alingsås församlings båda kommunistrar. Den siste av dem var Jesper Torin, som flyttade till det nya bostället Slävik i Hemsjö, sedan Jonas Alströmer och församlingen gjort ett ägobyte. Några grå stugor låg kvar en tid i byn, såsom Zakrisstuga, Nilsagården och Larsastuga. I Zakrisstuga bodde sockenskomakaren Zakarias Svensson och i Larsastuga fanns Skåninge-Gustaf, en duktig spelman, som gned sin fiol med fart och kläm när det var dans hos familjen Hulthén på Johannesberg.

Av byns gårdar blev Stockslycke Nordgården så småningom Johannesberg, ett namn gården fick av ägaren Johan Hulthén junior (död 1873). Gården bildades på på så sätt att han genom köp och arv erhöll mark av sin far, den gamle strumpvävaren Johan Hulthén senior och sin syster Tilda Hulthén (död 1893). På det ursprungliga Johannesberg kunde tolv nötkreatur och tre höstar födas. Gården utökades senare genom köp av Stockslycke Skattegården, som ägs av garvaren och rådmannen Sven Israel Nyman (död 1874) och genom förvärv av mark, som tillhörde handlaren Henrik Mauritz Bratt (död 1883). Den förre tillhörde Alingsås "garvaradel" och den senare var en en göteborgsk köpman som genom giftemål bosatte sig i Alingsås, levde här många år och med åren blev en förmögen man. Han var för övrigt ledamot i den 1847 nybildade Alingsås Handels-, Fabriks- och Hantverksförening.

Boningshuset på Johanneberg, som låg nedanför Härsberget vid nuvarande Borgmästarevägen, byggdes av Johan Hulthén junior något av de första åren på 1870-talet. Det var ett vackert och trivsamt vitmålat trähus som innehöll en våning plus vindsvåning, frontespis och veranda. På planen framför huset växte fruktträd, bärbuskar, blomsterrabatter och mellan dessa rabatter gick sandade gångar. Allt var omgivet av en ståtlig hagtornshäck. Från verandan på husets västra sida hade man en vidunderlig utsikt över sjön Gärdsken, de öppna ängarna kring Prästeryd och de skogsklädda höjderna i fjärran.

PÅ sjöns norra sida hade alingsåsarna en omtyckt badplats på den mark, som Sven Israel Nyman ägde, men som köptes vid en auktion av ägaren till Johannesberg efter Nymans frånfälle. Där byggdes 1890 ett stort kallbadhus med bassänger för herrar och damer. Givetvis i skilda delar av huset.

Fridolf Wilhem Nyman berättar att han som ung student ofta deltog i de lantliga nöjena på Johannesberg bland annat då det var dans på logen med Skåninge-Gustaf som skicklig spelman.

På 1890-talet förvärvade Edward Wemyss Johanneberg. Han var engelsman, mycket förmögen och titulerades rentier, som innebar att han kunde leva på ränterna av sitt kapital. Tillsammans med hustrun Gertrude och sin dotter Barbara bebodde Edward Wemyss Johannesberg eller Stockslycke gård i många år innan de i 1920-talets början flyttade tillbaka till Skottland. Wemyss och hans hustru förälskade sig så i det lilla Alingsås och dess kulturhistoria att de vid två tillfällen, 1920 och 1926, donerade inte oansenliga summor till Alingsås museum för att föremålssamlingarna skulle kunna utökas.

År 1905 köpte Alingsås Bomullsväfveri ett markområde av Weymuss. Det låg norr om sjön och var på tio hektar. Köpesumman uppgick till knappt 13 000 kronor. Där byggdes väveriet en ny fabriksbyggnad och nya arbetarbostäder kom till 1907 på mark som tillhörde Alingsås Linnefabrik. Fabriksbygget växte fram på just den mark som Sven Israel Nyman tidigare ägt men som Stockslycke Nordgården eller Johannesberg förvärvat någon gång på 1870-talet.

Det vitmålade vackra boningshuset nedanför Härsberget brann ner på Valborgsmässoafton 1913 genom ett blixtnedslag, men byggdes snart upp igen av Wemyss. Det nya huset överensstämde med det gamla i storlek och stil.

År 1938 köpte Alingsås stad hela Stockslycke egndom på 134 hektar mark. I köpet ingick även skogmarkerna väster och öster om sjön Gärdsken. Avsikten med förvärvet var helt enkelt att säkra bostadsmark för framtida behov. Säljare var K W Norberg och köpesumman uppgick till 100 000 kronor, men då ingick inte boningshuset men alla andra byggnader. Så småningom växte stadsdelen Stockslycke fram under 1950-talet.

1959 köpte Älvsborgs landsting Stockslycke gård av dåvarande ägaren, veterinär Hugo Paulsson, som tidigare, år 1947, förvärvat huset. Då var det ganska nedgånget, varför man gjorde en ordentlig renovering innan familjen flyttade in. Landstinget förlade en filial till Fristads folkhögskola i Stockslycke med undervisning i de traditionella folkhögskoleämnena. Undervisningen pågick i 16 år med Sven Bergetun som rektor. År 1975 beslöt landstinget att inställa undervisningen och stänga skolan. Idag har omsorgsförvaltningen verksamhet i det anrika gamla huset.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19911227

Mariedal - en stadsdel med alingsåshistoria

2009-10-29T03:35:00.000-07:00

Det finns tre gårdar i Alingsås, som alla bär namn efter sina ägares hustrur. Österut vid E 2o låg Kristineholm, ett ståtligt trähus tyvärr rivet för några år sedan. Det byggdes 1859 av spannmålshandlaren och krögaren Nils Sandberg. Ett pampigt trähus var det med en magnifik veranda och namnet Kristineholm fick gården efter hustrun Kristina.

Västerut ligger Charlottenberg också den utmed väg E 20 och nära Swedenborgsgatan. Gården fick sitt namn efter hustrun till handelsmannen och krögaren Sven Ahlrot. Hennes namn var Charlotta. Mitt emellan dessa gårdar ligger Mariedal, som fick sitt namn efter Maria Nattsén, hustrun till garvaren Sven Nattsén.

Mariedal hette för länge sedan Forssells torp eller intaga. Vem var Forsell? Jo, en bokhållare vid Jonas Alströmers manufakturverk. Hans förnamn var Carl och han var son till prosten och riksdagsmannen Lars Forsselius, som i sitt äktenskap med Christina Vallerius hade inte mindre än 15 barn. Nio av dem var söner och alla nio ändrade efternamnet till Forsell. De yngsta sönerna Carl och Peter blev båda rådmän i Alignsås.

Forsells torp var inte stort. Det gränsade i öster till Stockslycke bys ägor. Själva byn låg där vi i dag har Hemvägen-Lärkvägen och markerna sträckte sig sig fram till järnvägen i norr, i öster till Gerdsken och i väster till Hantverksgatan. På sina åtta tunnland odlade Carl Forsell bondtobak eller Nicotiana rustica några år under 1740-talet. Tobaksodlingen övertogs av Jonas Alströmer efter några år. Han var i behov av avkastningen från den för att kunna finansera sin fabriksskola i staden.

Att odla tobak uppfattades nästan som en samhällelig plikt under 1700-talet. Den svenska kungen Fredrik I hade redan 1724 bestämt att varje svensk stad skulle avsätta jord till tobaksodling. Det var för övrigt samma år som Jonas Almströmer startade sitt manufakturverk. Den inhemska odlingen måste på alla sätt gynnas, menade man, för att begränsa importen av virginatobak. Att stödja inhemsk industri, att öka exporten och minska importen var något av dagens lösen för 1700-talets merkantilister.

Nästa ägare till Forsells torp med åbyggnader var gästgivaren Anders Lewander från Leaby i Falköpingstrakten och då är vi framme vid sekelskiftet 1800. Efter honom står garvaren David Nyman som ny ägare och strax därefter kopparslagaren Petter Olsson och något senare garvaren Sven Natttsén, som ger gården namnet Mariedal efter sin hustru Maria. Köpebrevet är daterat den 29 april 1841.

Sven Nattséns bostadshus och alla uthus låg samlade på den plats där vi idag har kvarteret Prästkragen vid Vårlöksvägen. Han lät bygga ett hus till sina gesäller, en rundbyggnad innehållande två rum. Det kallades allmänt för Trissan och låg nära våra dagars Afzeliiväg.

Sven Nattsén var rådman och tillhörde stadens äldste år 1837. De var tolv till antalet och representerade borgerskapet. Han var socialt verksam på det sättet att han tillsammans med majoren Grönbom och handelsmannen Sven Ahlrot bildade fattigvårdens tredje distrikt. När de fattiga i staden drabbades under nödåret 1831 var Sven Nattsén en av männen bakom stadens soppkök, som försåg de nödlidande med mat för dagen.

Under några år ägdes sedan Mariedal av karduansmakaren F N Alard och därefter av strumpvävaren och hökaren (matvaruhandlaren) Johan Hulthén, som i sin tur sålde gården till rådmannen Carl Alfred Norinder år 1864 och därmed går Mariedal in i sin storhetstid.

Carl Alfred Norinder var en välkänd alingsåsbo, spannmålshandlare med verksamhet och bostad på Kungsgatan 19. Han valdes till drätselkammarnes ordförande 1869 - 1872 och till rådman 1875. Mariedals marker utökades nu med flera tunnland och ett nytt bostadshus, ritat av ingenjör J Hellström byggdes på platsen för det rivna Trissan och dessutom tillkommer en stor trädgård. Ingenjören var för övrigt den som fick stadens uppdrag att arrangera illuminationerna vid stationen när Västra stambanan invigdes den 9 november 1862.

På 1870-talet byggde Norinder om och till sitt hus efter ritningar av den välkände göteborgsarkitekten Adrian Pettersson, samme man som ritade Nolhaga slott, Vikaryds slott, Gustav Adolfskolan och en rad kyrkor och bostadshus på västkusten och i Göteborg. Den nya mangårdsbyggnaden blev ett magnifikt hus med en lika magnifik glasveranda i den tidens "snickarglädjestil". Här samlades familjen sina vänner och njöt av sommarkvällarna och den fina utsikten över landskapet. Till vänster kunde de se Charlottenberg och till höger Christinae kyrktorn i fjärran. Stillheten bröts kanske av ljudet från ett hästfordon eller samspråkande stadsbor på Göteborgsvägen nära Bratteberget.

När det nya och ombyggda huset stod färdigt anlade Norinder en trädgård på mer än tre tunnland. Där satte han mer än 200 fruktträd och 400 bärbuskar, drivbänkar anförskaffades liksom ett stort växthus. Mariedal framstod nu, som krönikör F W Nyman skriver, som ett sannskyldigt landeri liknande dem i Göteborg.

Efter Carl Alfred Norinders död 1893 köpte krögaren Petter Sandberg Mariedal av sterbhuset. Petter Sandberg drev hotellrörelse i Alingsås åren 1885 till 1895. Han var för övrigt en av de 25 ledamöter, som 1895 för första gången i historien valdes till den första stadfullmäktigeförsamlingen. Han tog dessutom iniativet till bildandet av Alingsås telefonaktiebolag år 1884. Två år efter att han övertagit Mariedal avlider han och så såldes gården på nytt, nu till S Olsson och senare till apotekaren Casimir Kihlström, båda från Göteborg.

Stadens styrelsemän intresserar sig nu för för Mariedals egendom. När stadsfullmäktige sammanträder i december 1927 finns ett förslag om förvärv av egendomen Mariedal. Det är fem välkända män i stadens liv som föreslår köpet nämligen borgmästaren Elis Zimdahl, handlaren Alfred Hedén, kronofodgen Carl Almgren, rektorn G A Bohlin och handlaren August Carlsson. Stadsfullmäktige är eniga i sitt beslut och sin uppfattning om förmånligheten för staden att äga Mariedals marker. För en kostnad av 75 000.- blir staden ny ägare till egendomen. Det är inte omöjligt att stadens fäder hade planer på att utnyttja Mariedal för bostadsbyggande. Det skulle dock dröja trettio år innan sådan planer blev verklighet. Men man kanske ändå kan säga att Mariedal föds som stadsdel i och med detta förvärv.

Under några år på 1930-40-talen fungerar Mariedal som vilohem och pensionat. Huset innehöll ju på bottenvåningen sex rum, kök, hall och stor matsal med en nästan lika stor verande och den övre våningen hade också flera rum.

I december 1944 köper Kabom huset med trädgård för att där förlägga baltiska flyktningar som arbetade i fabriken. Tio år senare eller 1 november 1955 står Werner Johansson som ny ägare.

Men några år tidigare eller 1949 beslutar staden att exploatera Mariedal för bostadsbyggande. Man anslår 128 000 kronor för ändamålet och får 33 000 kvm tomtmark för bostäder. Byggandet kommer raskt igång och under första åren på 1950-talet uppförs radhusen först utmed Afzeliivägen och senare Mariedalsvägen och Vårlöksvägen liksom ett antal villor i angränsande kvarter.

Mariedal är en stadsdel med sin alldeles bestämda historia allt ifrån Jonas Alströmers dagar till vår egen tid.

Per Henrik Rosenström

Alingsås Tidning 19980504

Vad betyder egentligen Alingsås?

2009-10-28T14:21:00.000-07:00

Kopparstick ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna

Hur gammalt namnet Alingsås är och vad det betyder finns fler divergerande uppfattningar om. Första gången sockennamnet Alingsås uppträder framträder i historiska källor är år 1357 och då skrives det Aalinsxaas. Under 1500- och 1600-talet har olika stavningar av namnet förekommit såsom Allüshooss, Aalissas, Alliggzaas, Alingsåss och Allingsåss. Men vad kan namnet betyda? Det finns många försök till tolkningar.

I samlingsverket Ortnamnen i Älvsborgs län utgivet av Kungliga ortnamnskommitén säger man att staden fått sitt namn efter Alingsås kyrkby, som i sin tur fått namnet efter en ås nordöst om staden. Den första delen av namnet som är Aling är ett personnamn med en ursprunglig betydelse av person från Ale härad.

Den ås nordöst om staden om vilken man talar är Nolbyåsen och de personer som kommit flyttande från Ale härad och slagit sig ner intill denna ås kallades Alingar och platsen där de byggde sin by fick namnet Alingsås.

Den tolkningen av namnet anses i dag som den mest korrekta. Men det finns även andra försök till tolkaningar. Prosten Harald Ullenius i Timmele (1661-1731) skriver följande om Alingsås: Där staden nu ligger var tidigare några bondgårdar. Men namnet Alingsås hade Bondkyrkan och socknen av ålder långt innan staden grundades. Ullenius gör gällande att namnet kommit utav Hal eller Ahl med betydelse kyrka och ås, som ligger strax öster om staden. Sammanställer man de båda leden skulle Alingsås få betydelsen kyrka nära åsen.

I prosten Olof Sundholms (1752-1819) samlingar i Skara stift - och landsbibliotek finns en annan beskrivning av Alingsåsnamnet. Han vill påstå, även om det låter enfaldigt och föga antikvariskt som han själv säger, att den rika tillgången på al i grannskapet av Säveån och platsen för den första byn skulle ha gett byn dess namn. Många släkter har också uppfattat det så, säger han, när det tagit namn som Ahlgren, Alström, Ahlstedt och Ahlander.

I Sundholms samlingar finns det också en annan förklaring till det senare ledet i namnet, nämligen -ås, vilket är liktydligt med -os med betydelse åmynning. I ett annat ortnamn, nämligen Lödöse, har det senare ledet - öse just denna betydels av åmynning. Lödöse betyder alltså Ljudaåns mynning.

Litterören F W Nyman (1843-1907) slutligen har sin lilla skrift om Alingsås ytterligare en tolkning av namnet. Han tror inte alls att trädet al har gett upphov till bynamnet. I stället gör han gällande att namnet kan uppdelas i tre delar, a-lings-ås, och översättas till den lilla åns ås. För att betsämma det gamla det gamla namnet, säger han, måste man gå tillbaks till den tid då slätten mellan Säveån och Gärdsken var obebyggd och att bergåsen (Häradsberget) var den silhuett, som gav platsen dess karaktär. Det isländska ordet á i betydelsen å jämte diminutivändelsen - ling samt ås skulle tillsammans betyde den lilla åns ås.

Per Henrik Rosenström

Utdrag ur tidningsartikel i Alingsås Tidning 19730507

Bloggen

2009-10-23T09:30:00.000-07:00

Museets vänner i Alingsås öppnar den här bloggen för att hedra den främsta av alla alingsåskännare, Per Henrik Rosenström, museiman, folkbildare, inspiratör och kulturskapare samt den person som skrivit flest böcker och artiklar om Alingsås.

Vi hoppas att det fantastiska kulturhistoriska arv som han lännar efter sig på så vis ska bli mer tillgängligt för en större allmänhet, såväl historieintresserade alingsåsare som andra. Vårt syfte är också att inspirera skolelever och framtida forskare att ägna sig åt den lokala historien. Vi kommer på den här bloggen publicera ett stort urval av hans kulturhistoriska artiklar. De flesta kommer från Alingsås Tidning.

På sikt hoppas vi även kunna komplettera med andra skribenters kulturhistoriska texter om Alingsås förflutna och samtid.